Tills jag kommer hem

Bok av Sara Castro Hagelby
Hanna passar inte in någonstans. Hon är för mörk, för ljus, för lång och för konstig. I jakten på att hitta hem träffar Hanna skoförsäljare, nazister och kärringar med väskor sydda av gamla kaffeförpackningar. Trots att Hanna vet att följa med främlingar hem är lika med döden är det alternativet bättre än att åka tillbaka till Dalarna där framtidsval, epa-raggare och smygrasism väntar.
3,5/5

Hanna känner inte att hon passar in någonstans och under en resa till Stockholm flyr hon mellan olika situationer för att hitta där hon hör hemma på riktigt. Hela tiden får vi följa Hannas inre tankar och känslor, där hon vet vad hon vill och sedan märker att hon gör precis tvärtom. Hennes impulsiva beslut får henne att möta helt nya människor och vara på andra platser än hon tänkt sig från början. Kompisen hon åkte med till Stockholm tror att hon har åkt hem till Dalarna, och föräldrarna hemma i Dalarna tror att hon stannar kvar i Stockholm i några extra dagar med sin kompis.

Det vi absolut får följa är Hannas inre vånda och den psykiska ohälsa som hon smått försökt prata med skolans kurator om, men som hon inte riktigt får fram så att någon tar henne på allvar. Hon känner sig ledsen hela tiden och är trött, men alla säger bara att det är så det är att vara tonåring. Så Hanna känner sig inte hemma någonstans, men inte heller som att den hon vill vara spelar någon roll.

Det är ett viktigt ämne om utanförskap som boken förmedlar, och även psykisk ohälsa. Smygrasismen syns mellan raderna och det är riktigt hjärtskärande att följa kampen mellan Hannas inre och yttre genom boken. Att hon försöker vara någon som hör hemma på vissa ställen men ändå inte vågar vara den hon vill vara utan hela tiden försöker vara alla andra till lags. Tills det inte går länge, och det är då hon flyr från olika situationer.

Jag tycker om språket i den, det griper tag och boken stannar kvar hos mig efter läsningen.