Alltid mitt barn

Bok av Irene Grönwall
Vad menar du med mitt eget behov? sa Stina. Jag förstår inte frågan! Jag var handledare för en grupp föräldrar med funktionshindrade barn, vi pratade om våra barn och våra liv. Stinas svar var förståeligt. Vårt enda fokus i gruppen var våra barn och deras behov. Inte våra egna! Samtidigt ville jag ha ett eget liv, oavsett mitt barn, en tanke som var enormt skamlig för mig då, i föräldragruppen. Separationen från mitt funktionshindrade barn är också det svåraste jag gjort och det viktigaste. Både för henne och för mig. Nu lever vi parallella liv med mycket kontakt och det är gott för oss. Att skaffa sig ett eget liv visade sig inte vara skamligt men smärtsamt och nödvändigt. Och det hade aldrig varit möjligt utan hjälp. Jag har skrivit denna bok för att berätta om mig och min resa. Jag hoppas att boken kan ge stöd åt andra kämpande föräldrar, som, precis som jag, kanske också glömt bort sig själva på vägen. Irene Grönwall arbetar som personlig assistent, teaterpedagog, processkonsult och konstnär. Hon är utbildad till skådespelare i London och till konsult på Gestaltakademin i Skandinavien/Derby University. Irene har även en examen från Somatic Experiencing i traumaterapi. Sin konstnärliga utbildning har hon fått på Gerleborgskolan och Folkuniversitetet.
Vad menar du med mitt eget behov? Den frågan ställs, Irene är handledare för en grupp föräldrar som har barn med funktionsnedsättning, oftast är fokus i gruppen på barnen och deras behov. Föräldrarna vill ha ett eget liv och tillfredsställa sina behov men många känner skuld och skam när de har barn som behöver extra stöd, omtanke och kärlek då de vill och gör allt för sina barn. I denna bok berättar Irene om sin resa kring dessa känslor då hennes dotter ska flytta till ett eget boende.

Det här var en otrolig stark och gripande läsning. Boken är lättläst då den är tunn och varje kapitel består oftast av en sida men innehållet är stort och har ett djup. Det är så mycket känslor i boken och jag berörs ända in i hjärteroten av Irenes alla känslor som hon brottas med, så mycket kärlek, smärta och sorg. Som mamma gör man allt plus lite till för sina barn och det är lätt att glömma bort sig själv och sitt egna värde, till slut hamnar man ofta i ett läge - utmattning, att man till slut måste ta hand om sig själv. Irene skriver om separationen då hennes dotter ska flytta att det var det svåraste och men också det viktigaste hon gjort, både för henne själv och dottern. Att våga släppa taget, lita på och ta hjälp av andra människor och kunna hitta tillbaka till sig själv och leva ett eget liv parallellt med sitt barn - det är inte skamligt utan det är nödvändigt och det är kärlek.