Mardrömmar
Bok av Karin Efraim Gärdegård
Att somna är att tappa kontrollen. Att lämna över sig till något okänt. Är det så nära döden du kan komma? Finns det en risk att du inte vaknar när du somnat? Är psyket som rymden i ett mikroperspektiv? Oändligt. Eller finns det en början och ett slut? Riskerar du att möta dig själv på en plats du inte vill kännas vid? Vad händer när du somnat? Hur stor är natten?
Mardrömmar, berättelser från det undermedvetna är en bok som utforskar människans inre rum. Karin Efraim Gärdegård har samlat in människors drömmar och skapat tjugosex berättelser av dessa i sitt eget konstnärliga universum. Med sina säregna bilder och ett flödande, finkänsligt språk fångar hon känslan i de drömmar som vi helst av allt vill vakna upp ifrån.
Superfina och obehagliga mardrömsberättelser! Trodde först det var en barnbok men det var det INTE! Älskar Karins illustrationer får mig att tänka på Hans Arnold. Älskar med hennes språk. Det är lite som poesi boken igenom. Rekommenderar starkt för den som inte är mörkrädd!
Det är något väldigt suggestivt över att döpa en bok till mardrömmar. För mardrömmar är något som är reellt och läskigt precis när vi drömmer men som ofta relativt snabbt glöms bort när vi väl har vaknat men ändå kan ligga kvar som ett obehag långt bak i medvetandet. Och precis så kan det väl också vara med både spökhistorier och andra sorters otäcka böcker? Vi kommer inte alltid ihåg exakt vad vi har läst, vi kommer bara ihåg att det kändes obehagligt.
Mardrömmar av Karin Efraim Gärdegård är precis så. Jag kommer inte exakt ihåg innehållet i alla små korta berättelser, men jag minns att de är obehagliga och det ligger liksom kvar och skaver och gnager lite längst bak i medvetandet. Tillsammans med illustrationerna byggs en stämning upp som är svår att ta sig ifrån.
Det som är bra med korta historier på det här sättet, är att det är lätt att pausa och göra något annat om det blir för jobbigt. Det är sällan en berättelse tar över två sidor. Nackdelen med det är såklart egentligen exakt samma sak. Det är lätt att pausa och göra något annat om det blir för jobbigt. Dessutom hinner jag inte alltid förstå vad som händer i en historia förrän det blir dags för nästa. Då har vi fördelen igen med att det är lätt att pausa och reflektera lite över vad jag precis har läst, och kanske till och med läsa om.
Nu läser inte jag mycket skräck, men när jag var yngre var spökhistorier en stor fäbless (nu är jag alldeles för lättskrämd). Mardrömmar ger mig lite samma känsla som jag fick när jag var yngre och det lämnar efter sig det där behagliga obehaget man vill ha av den här typen av bok. Tack och lov blir jag aldrig så rädd som jag blev av spökhistorierna men det kanske mest har att göra med att jag har blivit vuxen nog att inse att jag inte bör läsa sådana här böcker i mörkret.
Måste också särskilt påpeka att illustrationerna i den här boken är ljuvliga. Flera av dem hade jag kunnat tänka mig att ha som tavlor, direkt tagna från bok, färgval och allt.
Mardrömmar av Karin Efraim Gärdegård är precis så. Jag kommer inte exakt ihåg innehållet i alla små korta berättelser, men jag minns att de är obehagliga och det ligger liksom kvar och skaver och gnager lite längst bak i medvetandet. Tillsammans med illustrationerna byggs en stämning upp som är svår att ta sig ifrån.
Det som är bra med korta historier på det här sättet, är att det är lätt att pausa och göra något annat om det blir för jobbigt. Det är sällan en berättelse tar över två sidor. Nackdelen med det är såklart egentligen exakt samma sak. Det är lätt att pausa och göra något annat om det blir för jobbigt. Dessutom hinner jag inte alltid förstå vad som händer i en historia förrän det blir dags för nästa. Då har vi fördelen igen med att det är lätt att pausa och reflektera lite över vad jag precis har läst, och kanske till och med läsa om.
Nu läser inte jag mycket skräck, men när jag var yngre var spökhistorier en stor fäbless (nu är jag alldeles för lättskrämd). Mardrömmar ger mig lite samma känsla som jag fick när jag var yngre och det lämnar efter sig det där behagliga obehaget man vill ha av den här typen av bok. Tack och lov blir jag aldrig så rädd som jag blev av spökhistorierna men det kanske mest har att göra med att jag har blivit vuxen nog att inse att jag inte bör läsa sådana här böcker i mörkret.
Måste också särskilt påpeka att illustrationerna i den här boken är ljuvliga. Flera av dem hade jag kunnat tänka mig att ha som tavlor, direkt tagna från bok, färgval och allt.