Docksamlarens hus
Bok av Tobias Söderlund
Det är sommarlov och Ellens familj har tillfälligt flyttat närmare sjukhuset för hennes cancersjuka brors skull. Huset de hyr tillhör en gammal man, och när de kliver in i hallen möts Ellen av det värsta hon vet: Dockor! Hela huset är fullt av hyllor och skåp med dockor i, som alla stirrar på Ellen. Hunden Buster gillar det inte heller, utan börjar genast morra och skälla - särskilt inne i Ellens rum. Kan det vara så att Buster ser spöken igen? Som tur är kommer bästa vännen Lorraine och hälsar på. Det här mysteriet tänker hon inte missa!
Bara den obehagliga bilden av ett hus fyllt med dockor som jag får av titeln, sätter stämningen och då har jag inte ens börjat läsa boken än. Sedan kan jag säga att stämningen håller sig igenom hela läsningen.
Ellens familj hyr ett hus av en äldre man över sommaren. Föräldrarna vill bo närmare sjukhuset där Ellens storebror får sin cancerbehandling. När de kommer till huset är det fyllt av dockor, något som Ellen verkligen inte gillar. Dessutom börjar hunden Buster, som verkar se spöken, skälla och morra direkt när de kommer in i huset och särskilt inne i Ellens rum.
Persongalleriet är lagom stort för målgruppens ålder, och jag tycker om att det är Ellen som är i fokus som spökjägare. Mycket för att hon inte alls är modig eller vill vara spökjägare, men är det ändå. För att hon vill hjälpa, även om hon är rädd. Utöver henne och familjen, är det främst bästa vännen Lorraine och mannen vars hus de hyr, som finns som karaktärer. Lorraine är mer orädd, men det klart att hon kan välja när hon vill vara i närheten av Buster och hans spökjagartalanger, det kan inte Ellen. Heja också att här finns en karaktär som är tjock, och bara får vara det. Inget påpekas om det, inget skojas om det. Hon bara är, och får vara utan pekpinnar eller de ”roliga” attribut som annars gärna kännetecknar större karaktärer i böcker.
Något jag verkligen tycker om med den här serien är att Söderlund inte räds att vara obehaglig även om målgruppen är yngre barn. Här är det både spökligt skrämmande och obehagligt och dessutom tas rädslan att förlora ett syskon till en svår sjukdom upp. Samtligt får även storebrodern vara med och visa på hur man kan må under en cancerbehandling, men han är ändå sig själv, glad och stöttande storebror fastän han är påverkad och trött.
Stef Gaines illustrationer passar väldigt bra in med Söderlunds berättarstil och jag tycker också om att inte heller hon räds att vara obehaglig i sina illustrationer så att känslan texten ger förstärks.
En helt fantastisk serie med språk som passar målgruppens ålder och som passar finfint för lite mysryslig läsning (även om läsaren är 30+ och förbaskat lättskrämd).
Ellens familj hyr ett hus av en äldre man över sommaren. Föräldrarna vill bo närmare sjukhuset där Ellens storebror får sin cancerbehandling. När de kommer till huset är det fyllt av dockor, något som Ellen verkligen inte gillar. Dessutom börjar hunden Buster, som verkar se spöken, skälla och morra direkt när de kommer in i huset och särskilt inne i Ellens rum.
Persongalleriet är lagom stort för målgruppens ålder, och jag tycker om att det är Ellen som är i fokus som spökjägare. Mycket för att hon inte alls är modig eller vill vara spökjägare, men är det ändå. För att hon vill hjälpa, även om hon är rädd. Utöver henne och familjen, är det främst bästa vännen Lorraine och mannen vars hus de hyr, som finns som karaktärer. Lorraine är mer orädd, men det klart att hon kan välja när hon vill vara i närheten av Buster och hans spökjagartalanger, det kan inte Ellen. Heja också att här finns en karaktär som är tjock, och bara får vara det. Inget påpekas om det, inget skojas om det. Hon bara är, och får vara utan pekpinnar eller de ”roliga” attribut som annars gärna kännetecknar större karaktärer i böcker.
Något jag verkligen tycker om med den här serien är att Söderlund inte räds att vara obehaglig även om målgruppen är yngre barn. Här är det både spökligt skrämmande och obehagligt och dessutom tas rädslan att förlora ett syskon till en svår sjukdom upp. Samtligt får även storebrodern vara med och visa på hur man kan må under en cancerbehandling, men han är ändå sig själv, glad och stöttande storebror fastän han är påverkad och trött.
Stef Gaines illustrationer passar väldigt bra in med Söderlunds berättarstil och jag tycker också om att inte heller hon räds att vara obehaglig i sina illustrationer så att känslan texten ger förstärks.
En helt fantastisk serie med språk som passar målgruppens ålder och som passar finfint för lite mysryslig läsning (även om läsaren är 30+ och förbaskat lättskrämd).