"Få se om hundarna är snälla ikväll …"
Bok av Marie-Louise Ekman
Dagbok förd mellan 7 november 2011 och 9 mars 2012. I form av en extra hjärna. För en som inte skulle kunna minnas själv.
I november 2011 blev Gösta Ekman allvarligt sjuk och genomgick en svår operation med tillhörande sjukhusvistelse. Läkarna informerade om att han inte skulle minnas mycket från en sådan traumatisk period. Marie-Louise Ekman skrev då en dagbok under sjukhustiden för att vara hans extra minne.
Härom lördagen hittade jag Marie-Louise Ekmans bok ”Få se om hundarna är snälla ikväll…” för endast 69 kronor i en fysisk bokhandel. Det är en bok jag har funderat länge på att läsa, men känt att jag måste vara stark nog först. Nu provade jag. Det höll, jag höll, fast… det var tung läsning.
Den här lilla boken är en sjukdomsdagbok som rör Gösta Ekmans sjukhusvistelse i slutet av 2011 till våren 2012. Påverkad av mycket smärtlindring och sjukdomens förgiftning av hjärnan var hans minne försämrat. Makarna bestämde att frun skulle skriva den här boken så att de kunde läsa den sen. Efteråt. När allt var bra och Gösta frisk igen. Nu vet vi förstås alla att Gösta Ekman gick ur tiden 2017, fem år efter att han hade fått diagnosen cancer i gallgångarna.
Boken med den underliga titeln är skriven som dagboksanteckningar. Understundom är läsningen otroligt smärtsam. Makarna gråter tillsammans, Gösta är så sjuk och blir så liten, han kan inte prata, han får feber, svåra smärtor. Framstegen räknas i att hur mycket han kan äta och antal toalettbesök. Det är en nära och tät skildring av en oerhört jobbig och sorglig tid. För, som sagt, vi vet ju att Gösta Ekman gick bort, om än först några år efter det de händelser boken beskriver. Boken kom ut i tryckt form 2018, ett år efter Gösta Ekmans död.
Det är gripande läsning och även om boken nog ursprungligen inte var tänkt att läsas av andra än makarna Ekman är den skriven på ett sånt sätt att alla kan ta till sig. Språket har ett bra flyt och jag känner tydligt bådas smärta, den blir nästan fysisk även för mig. Boken ger mig mycket att tänka på och framför allt: jag känner mig tacksam för att jag är frisk.
Att sätta betyg på andras liv är omöjligt. Men omdömet om den här boken blir det högsta.
Den här lilla boken är en sjukdomsdagbok som rör Gösta Ekmans sjukhusvistelse i slutet av 2011 till våren 2012. Påverkad av mycket smärtlindring och sjukdomens förgiftning av hjärnan var hans minne försämrat. Makarna bestämde att frun skulle skriva den här boken så att de kunde läsa den sen. Efteråt. När allt var bra och Gösta frisk igen. Nu vet vi förstås alla att Gösta Ekman gick ur tiden 2017, fem år efter att han hade fått diagnosen cancer i gallgångarna.
Boken med den underliga titeln är skriven som dagboksanteckningar. Understundom är läsningen otroligt smärtsam. Makarna gråter tillsammans, Gösta är så sjuk och blir så liten, han kan inte prata, han får feber, svåra smärtor. Framstegen räknas i att hur mycket han kan äta och antal toalettbesök. Det är en nära och tät skildring av en oerhört jobbig och sorglig tid. För, som sagt, vi vet ju att Gösta Ekman gick bort, om än först några år efter det de händelser boken beskriver. Boken kom ut i tryckt form 2018, ett år efter Gösta Ekmans död.
Det är gripande läsning och även om boken nog ursprungligen inte var tänkt att läsas av andra än makarna Ekman är den skriven på ett sånt sätt att alla kan ta till sig. Språket har ett bra flyt och jag känner tydligt bådas smärta, den blir nästan fysisk även för mig. Boken ger mig mycket att tänka på och framför allt: jag känner mig tacksam för att jag är frisk.
Att sätta betyg på andras liv är omöjligt. Men omdömet om den här boken blir det högsta.