Ulrika Hurtig

Användarprofil

Kommunikatör som bloggar om böcker och livet på https://tofflandel2.wordpress.com

Kring denna konst

Bok av Stina Wollter
På självaste Erik-dagen (en av min pappas namnsdagar och nästan min eftersom jag heter Eriksdotter) fick jag en väldigt fin gåva av sambon, Stina Wollters bok Kring denna konst.

Jag har bläddrat i den här boken och läst mellan ett och tre kapitel per gång. Sen måste jag lägga den ifrån mig. Under några år i slutet av 1980-talet jobbade jag på samma arbetsplats som Stina Wollters mamma Annie. Vi bodde dessutom grannar. Annie gav mig en bild av sitt liv och sin familj, Stina ger mig i sina böcker delvis en annan trots att de tillhörde samma familj en gång.

Oavsett detta… Vid mitt första möte med Stina, i samband med att jag skulle vattna krukväxter hos Annie som var bortrest, kom Stina hem till mig med sin mammas nycklar. Hon sa:

”Tack för att du är så snäll mot mamma."

En ung tjej i 20-åldern säger detta till en annan tjej i 20-årsåldern… Och hon säger det om en mamma som var minst sagt… komplicerad. Jag vet det nu, jag vet mer nu av egen erfarenhet och av dotterns böcker. Så märkligt att jag var på väg till tingsrätten med en skilsmässoansökan den sista gången jag såg Annie innan hon blev sjuk. Jag hukade, gömde mig, ville inte visa hur pinsamt det kändes. En skilsmässa är ju ett sånt misslyckande. Livet…

Det här är en mycket tung bok. Den är väldigt självutlämnande i såväl text som bild. Genom Stina Wollters texter och konst får läsaren/betraktaren glimtar ur en ganska trasig familjs tillvaro där en väldigt stark flicka växte upp.

Det går naturligtvis inte att sätta betyg på nån annans liv. Det jag kan säga är att texterna är välskrivna, de har ett djup och framför allt – de berör. Konstverken är baske mig fantastiska. Jag skulle klassa Stina Wollter som en av våra främsta nu levande konstnärer. Det du!

Mitt omdöme blir högre än jag trodde var möjligt.

Olympia

Bok av Mons Kallentoft
Jag har insett att jag oftast föredrar kvinnliga deckarförfattare. Men det finns undantag. En manlig deckarförfattare som jag verkligen gillar är Mons Kallentoft. I de tre serierna om Malin Fors, Palma och Zack Herry har jag läst samtliga böcker. Senast avslutade jag Olympia, den sjunde delen i Zack-serien, utgiven i maj i år.

Som så ofta i Zack-serien inleds boken brutalt och rått: två små pojkar skjuts ihjäl, mördas med berått mod. En sektliknande terrorgrupp tar på sig ansvaret. Gruppen har som mål att straffa de giriga. Zack och hans kollegor får i uppdrag att likt Herkules hämta de gyllene äpplena, som gruppen kallar sig. För barnamorden är bara början på flera attacker. Utöver det har Zack svårt att hålla sig ifrån Hebe, som han nu har sonen Xavier med. Och Olympia är moder till..? Allting händer i en tid post covid.

Riktigt otäckt redan från början alltså. Sen fortsätter romanen i samma snabba takt. Zack och hans poliskollegor ligger hack i häl på mördarna, men tycks aldrig nå fram i tid. På vägen skördas många offer. Slutet är, som alltid, rafflande och en jakt mot tiden och hänsynslösa mördare.

Zack har det jobbigt privat. Det har även Ester som nu tvingas klara sig på egen hand eftersom mamman är på sjukhus. Grovhugget skildras karaktärerna, men det räcker – jag ser dem klart och tydligt framför mig och det gillar jag. Språket är som alltid nästan poetiskt. Inte ett korrekturfel, inte ett grammatiskt fel, inte ett fel hittar jag. Och dessutom gillar jag att Mons Kallentoft har skrivit den här boken helt på egen hand.

Mitt omdöme blir det högsta.

Dödsuret

Bok av Kjell Eriksson
Jag gillar mycket att läsa lokala författare. En av mina favoritförfattare inom genren deckare är Kjell Eriksson. Han, som inte bara är författare utan också trädgårdsmästare, skriver om numera före detta Uppsalapolisen Ann Lindell. Hon, som är från Ödeshög, av alla ställen, det vill säga nära min barndomsstad. Den senaste boken om Ann Lindell bär titeln Dödsuret. Boken är den andra delen av en nyare trilogi om Ann Lindell. Första delen bär titeln Den skrattande hazaren.

Ann Lindell är på Gräsö hos sin Edvard. Trots att hon har slutat som polis och i stället gör ost (!) kan hon inte låta bli att nysta i ett gammalt fall. Det handlar om en ung kvinna, Cecilia, som försvann fyra år tidigare och som nån nu plötsligt har sett vid liv. Samtidigt gömmer sig en hämnare på ön. Och hur står det egentligen till med Cecilias föräldrar? Hemligheterna är många och ”Blixten”, som var kär i Cecilia som tonåring, såg han rätt den där gången ute på fjärden..?

Den här historien går framåt, om än lite långsamt. Det är ingen blodig mordhistoria direkt, men människorna berättelsen handlar om är onekligen skumma. Och döden har sin plats i boken, döden av nån annans hand än den egna.

Författaren gör inga djupdykningar ner i de mänskliga psykena, men han ger ledtrådar som läsaren sen får hantera. Att få grepp om Cecilia, huvudpersonen, är bland det svåraste. Det är också många historier i en och många av dem beror på händelser i det förgångna. Det kan bli lite rörigt bitvis. Dessutom flyttar sig mina sympatier hela tiden mellan olika personer. Den här boken var lite svår att greppa, men den är välskriven och spännande och slutet är inte givet förrän… i slutet.

Mitt omdöme blir högt.

Älskar inte

Bok av M. J. Arlidge
Ett bra tag har sambon haft en bok liggande oläst som jag har velat kasta mig över. M.J. Arlidge skriver en läskig och spännande serie om polisen Helen Grace. Äntligen läste sambon den i våras så att jag kunde sno åt mig Älskar inte. Detta är den sjunde delen i serien. Ytterligare två böcker är utgivna i Storbritannien.

Boken inleds med ett brutalt mord på en kvinna, en kvinna som dör i Helen Graces armar. Nästa offer är en apotekare. Samtidigt skonas andra personer som befinner sig på samma ställe. Vad är mördarens plan? Varför får just dessa personer sätta livet till? Älskar, älskar inte? Helen Grace börjar en mördarjakt för att förhindra att fler liv spills. Helen ligger hack i häl, men hela tiden efter.

Ett dygn skildras i den här boken. Just tiden och de korta kapitlen ger boken ett rasande tempo. Men som alltid i den här serien är det spännande redan från start. Det är en både obehaglig och sorglig historia som läsaren får sig till livs. För även en mördare har varit barn och just denna mördare har inte bara blivit lämnad utan liksom aldrig blivit vald.

Blodigt och otäckt är det, fullt av känslor och ändå känslokallt hos vissa. Jag vill bara läsa fler Helen Grace-böcker och väntar redan på nästa.

Mitt omdöme blir det högsta.
Den som spar hon har. Och jag sparade en viss födelsedagsbok till sist. Jag förstod nämligen att zoologen Delia Owens bok Där kräftorna sjunger skulle bli… en speciell upplevelse. Inte är jag blind, utan jag har noterat att boken är en riktig bästsäljare. Jag har försökt att värja mig och inte läsa omdömen eller recensioner om boken. Men när min svärmor berättade att hon läst boken och tyckte att den var bra förstod jag att jag skulle känna likadant.

Bokens händelser utspelar sig växelvis på 1950-talet och 1960-talet, upp till 1970-talet till dess att berättelsen går ihop. Därefter följer en kort resumé av de sista åren. Kya Clark är en flicka som lever i en trasig familj. En familj som en efter en lämnar den fallfärdiga bostaden i träskområdet. Till sist är Kya ensam kvar och med en otrolig styrka lyckas hon överleva. Men hon är inte väl ansedd i samhället. Hon hånas och det sprids rykten om henne. Detta trots att hon får flera böcker publicerade, böcker om djur och natur i träsklandet. Men när en död manskropp hittas blir Kya, eller Träskflickan som hon kallas, misstänkt för mord.

Den här boken är så sorglig, så sorglig redan från början. Kya är totalt utsatt, men med ett jävlar anamma och en klok liten skalle lyckas hon överleva trots att hennes familj, en efter en, överger henne. Hon är bara ungefär sex år när mamman drar, till exempel. Kya tvingas lära sig att leva av naturen för att tjäna pengar till sånt hon inte själv kan producera eller fånga. De flesta är väldigt elaka mot henne, men det finns en och annan som är genuint god och vill hjälpa henne.

Det lilla persongalleriet skildras med enkla penseldrag, naturen och djuren tycks vara enklare för författaren att beskriva. Den som står ut och som samtidigt är så onåbar är huvudpersonen själv. Det är så en rörs till tårar nästan, när en läser om flickans liv. Men vilka vändningar berättelsen tar! Jag har då aldrig läst nåt liknande. Sorgligt och gripande. Det var alldeles jättesvårt att lägga den här boken ifrån mig. Och nu har jag läst ut den.

Mitt omdöme blir det högsta

Ett hjärta i bitar

Bok av Elisabeth Andersson
På Instagram följer jag författaren och journalisten Elisabeth Andersson. När jag såg att hon skulle debutera som deckarförfattare ville jag gärna recensera hennes bok Ett hjärta i bitar. Och det fick jag. Tanken är att detta ska vara första delen i en serie som utspelar sig på Österlen.

Stockholmstjejen Tina Johnson, eller Ensamma mamman från Vällingby, flyttar ner till Österlen för att gifta sig med sin greve Fredrik af Schelin. Tina har tidigare jobbat som polis, men nu ska hon ”bara” vara slottsfru. Tyvärr inträffar en katastrof och Tina blir plötsligt änka. Ganska snabbt ändå tar hon sig samman trots sorgen. När hon får chansen att jobba deltid hos polisen i östra Skåne som mentor åt en ung polis, Maja Hadzic, tar hon den möjligheten. Första fallet blir ett mordfall där en känd och omtyckt ryttare är offret.

Boken börjar väldigt romantiskt med ett sagobröllop, middagar på slottet och årgångsviner. Det märks tydligt att författaren har skrivit feelgoodromaner tidigare. Såväl miljöer som personer beskrivs lite väl detaljerat, tycker jag. Det är inte mycket som lämnas till läsarens egen fantasi. Däremot känns det som om vissa väsentliga ting utelämnas, åtminstone inledningsvis. Dialogerna är ibland lite krystade och berättelsen får inte riktigt upp farten till att börja med. Språkligt grimaserar jag ett par gånger, bland annat åt en påhittad stavning (jobb-bytet, ett ord med bindestreck på samma rad), något enstaka grammatiskt fel, ett par upprepningar (exempelvis ”på sig” tre gånger i samma mening) med mera. Vidare tror jag knappast att man serverar bordsvatten ur en vattenkanna vid ett middagsbord. Starka kvinnoporträtt och HBTQ-tema (bögpar) ger pluspoäng.

Efter knappa 100 sidor händer något. Det blir bättre. Meningarna kortas och berättelsens tempo ökar med spänningen. Det är som att den riktiga storyn tar vid när Tina börjar jobba som polis igen. Med bättre lektörs-/redaktörsbistånd tror jag att nästa del i Österlenmorden blir riktigt bra. Jag läser gärna mer.

Mitt omdöme för första delen landar på medel.

Spring eller dö

Bok av Maria Adolfsson
Den näst sista boken jag fick till födelsedagen 2021 var Maria Adolfssons bok Spring eller dö.

Det här är den fjärde delen i Doggerland-serien, en serie vi började läsa, sambon och jag, av en slump. En lycklig slump! Faktum är att en av oss sökte efter resor till Doggerland. Tyvärr är det en fiktiv plats.

Det är solig september och Doggerland ska ha Pridefestival. Polisen Karen Eiken Hornby är höggravid, men befinner sig i hamnen bland festivaldeltagare och kollegor. Plötsligt börjar nån skjuta vilt i folkmassan. Karen tvingas hjälpa en skottskadad. Gärningsmannen själv begår självmord efter skjutningen. Vad var det som fick honom att göra detta fruktansvärda? Karen bestämmer sig att ta reda på varför. En historia om en förfärlig omorganisation rullas upp…

Spännande redan från första sidan är den här boken och det bådar gott. Naturligtvis berör också temana i boken mig personligen, såväl HBTQ-temat som det som gäller omorganisationer och konsulter. Vissa saker är, trots att de är hemska, ganska förståeliga. Men slutet av boken… det är bland det mest spännande jag har läst.

Språkmässigt har den här boken ett skönt flyt. Författaren är helt klart en driven skribent. Det är ganska sparsamt med detaljer. Efter att nu ha läst fyra delar i serien har jag skapat mig egna bilder av de återkommande karaktärerna. Som jag skrev inledningsvis gillar både sambon och jag miljön så mycket att vi kunde tänka oss att resa dit. Synd att det inte går.

Mitt omdöme blir det högsta.

När sista strofen klingat ut

Bok av Marianne Cedervall
I år (2021) fick jag många födelsedagsböcker. Dessutom har alla varit bra. Nu när jag har läst Marianne Cedervalls bok När sista strofen klingat ut återstår bara två olästa presentböcker. Men den här boken, som är den femte i serien om Anki och Tryggve, kom levererad med bud.

Det är vinter och på väg mot jul i Mullvalds på Gotland. Anki och hennes barnbarn Maja väntar på ett gäng familj från fastlandet. Tryggve däremot tänker fira med sin hund. Men så dyker Tomas och Nils upp, ett par som Anki och Tryggve träffade på en resa till Italien. Tomas släktforskar och försöker ta reda på vad som har hänt hans mammas moster Dagny. Dagny var missionär i Afrika, återvände till Gotland på 1950-talet – och försvann spårlöst. Spännande tycker till exempel Tryggve som gillar cold cases, men alla är förstås inte lika glada över Tomas efterforskningar.

Det här är en typisk svensk mysdeckare. Trots att det är på väg mot sommar här, ryser och njuter jag av det vintriga Gotland, där stormen rasar dagarna före jul och ytterligare en person försvinner. Jag gillar det stundtals lite pratiga sättet att skriva och beskriva karaktärerna och är säker på att många av dem har verkliga förlagor. Dessutom, en bok där det inte bara finns ett HBTQ-tema (ett bögpar) utan två (Majas mamma har en tjej), den kan en sån som jag inte dissa. Lagom spännande, lagom mysigt och lagom med hästar. Och bara ett korrekturfel.

Mitt omdöme blir högt.

Drunkna tyst

Bok av Åsa Leijon
För några månader sen köpte sambon en bok i bokhandeln av en lokal (Uppsala) författare. Åsa Leijon är i vanliga fall gymnasielärare enligt omslaget till hennes debutroman Drunkna tyst. Så snart sambon hade läst ut boken ville jag låna den – jag har en förkärlek för det lokala.

Kortfattat beskrivet handlar det om den 16-åriga Jannica som försvinner en kväll i början av sommarlovet från byhålan på den uppländska landsbygden. Nu har snart ett år har gått och tiden är 1984. Minna, Jannicas lillasyster, vet vad som hände den där fredagskvällen. Lillasystern vet också att sanningen kan vara farlig. Därför är hon tyst. I boken får läsaren följa hur några av byborna lever sina liv, känner skuld, tänker och en och annan faktiskt vet vad som hände kring försvinnandet. Enligt baksidestexten har alla en hemlighet. Det stämmer.

Det här är ingen spänningsroman – boken är kategoriserad som skönlitterär samtidsroman – men jisses så spännande den är! Författaren bygger skickligt upp en obehaglig stämning där jag som läsare får glimtar från olika hem där det inte alltid är en trevlig och kärleksfull miljö. Närgånget beskriver Åsa Leijon allt från oljefläckiga tidningar till trasiga själar på ett helt makalöst sätt. Just som jag tror att jag ska få veta vad som egentligen har hänt byter författaren perspektiv och en annan person kommer till tals. Det är så otroligt drivet skrivet (rim) att jag inte kan tro att det här är en debutroman.

Mitt omdöme blir det högsta.

Rummet

Bok av Lisa Hågensen
Under våren 2021 har jag fått chansen att läsa några av Lisa Hågensens böcker och recensera dem här. Nu senast har jag slagit ihop pärmarna till Rummet. Pocketutgåvan kom ut den 15 maj i år och alltså alldeles ny. Boken kom ut som ljudbok första gången i januari 2018. Den är den tredje, fristående delen i serien om vännerna och kollegorna Raili och Ylva.

Raili och Ylva är två bibliotekarier som råkar ut för olika… äventyr, kan en säga. I Rummet upptäcker Ylva att hennes mamma plötsligt ska sälja sitt hus. Även om hon försvinner tar det inte lång tid för vännerna att hitta henne. Mamma Britta tycks ha hamnat hos en sekt i en herrgård nånstans i Bohuslän. Och nej. Inte på Dimön utan i skogen. Hur som helst lyckas Raili och Ylva bjuda in sig som gäster på herrgården. Det som sker där visar sig inte bara vara väldigt annorlunda utan även väldigt farligt.

Boken inleds med att kollegorna tar sig till herrgården, sista biten till fots. Innan dess har de upptäckt vad som har hänt. Syftet med besöket är förstås att ”rädda” Ylvas mamma. Läsaren kastas ganska abrupt in i handlingen. Jag känner att jag inte riktigt hänger med förrän jag plötsligt finner mig vara i sällskap av diverse underliga figurer. Det blir skrattretande samtidigt som det är obehagligt. Författaren fortsätter som i de tidigare böckerna i serien att bygga upp en obehaglig stämning. Men där finns också en hel del humoristiska element insprängda som gör att jag skrattar mitt i det mystiska. Jag bjuder på två citat:

“[…] Min syn av hur jag, som en korsning mellan Mumintrollet och en plastrulle risgrynsgröt, smög i korridorerna […]

”[…] Ylva hade tårar i ögonen nu, och jag ångrade att vi inte sagt att vi var lesbiska och fått det ur vägen. Varför man skulle behöva själslig hjälp bara för att man var lesbisk förstod jag dock inte, kanske var det lika bra att vi inte skyllt på det.

Skildringarna av de märkliga karaktärerna i kombination med miljöbeskrivningarna gör mig som läsare minst sagt förvirrad. Detta lockar emellertid till fortsatt läsning. Jag vill ju veta varför etc. Samtidigt känner jag att det här inte är min typ av bok. Det är lite för… spejsat.

Den här boken skulle jag rekommendera som sommarläsning för den som vill läsa nåt spännande med en humoristisk twist. Boken är välskriven, den har ett högt tempo och den som gillar det udda gillar med all säkerhet Rummet. Jag känner att handlingen inte helt är min shoppingbag.

Mitt omdöme blir medel.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.