Ulrika Hurtig

Användarprofil

Kommunikatör som bloggar om böcker och livet på https://tofflandel2.wordpress.com

Kurragömma

M. J. Arlidge
Det var min sambo som upptäckte M.J. Arlidges böcker om kommissarie Helen Grace. Helen Grace, som är allt annat än okomplicerad och okontroversiell. En serie läskiga böcker med lekfulla titlar har det blivit. I julklapp gav jag sambon den sjätte delen, Kurragömma. Den har jag förstås lånat och läst. (Och for your information finns det totalt nio romandelar på originalspråket engelska, sju av dessa är översatta till svenska. Det finns visst även två noveller om Helen Grace.)

Helen Grace befinner sig i fängelse, anklagad för mord. Fängelse är väl inte den bästa platsen för en polis, vilket Helen givetvis snart får känna på. Samtidigt finns det en och annan medfånge hon kan lita på. Eller? När en av fångarna mördas och skändas på ett brutalt sätt och Helen blir nerslagen inser hon att hon verkligen måste kämpa för att överleva för att kunna bevisa att hon är oskyldig vid den kommande rättegången. Ett sätt blir att försöka ta reda på vem som är mördaren. Inte det lättaste att göra inifrån ett fängelse där en själv är inlåst.

Det känns som om den sjätte boken, sitt innehåll till trots, är lite mer långsam än de tidigare. Men så är det säkert i fängelse. Helen passar förstås inte in samtidigt som hon försöker anpassa sig till såväl skrivna som oskrivna regler. Helens skyddslöshet skildras tydligt. Ändå verkar hon stark mitt i allt det hemska. Medfångarna antar roller av olika typer. Nog vill Helen ha en och annan förtrogen. Frågan är om det är möjligt.

Nånstans i mitten tycker jag att det blir aningen segt och utdraget. När cirka 100 sidor återstår dribblar författaren runt med mördarens identitet. Slutet blir sen mycket rafflande och jag kommer inte på vem mördaren är förrän det avslöjas i boken.

Mitt omdöme blir högt.

Drunkna inte i dina känslor

Doris Dahlin och Maggan Hägglund
Den senaste boken jag vann här hos Omnible var Maggan Hägglunds och Doris Dahlins bok Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade. Den här boken har lärt mig att... fel är jag inte, men troligen HSP (Highly Sensitive Person). Eller stark-svag.

Att läsa med blyertspenna i handen är sånt jag oftast gör när jag får böcker från förlag och författare för recension. Men i den här överlevnadsboken ville jag markera sånt som stämmer in på mig. Jag kan vara ganska skeptisk mot den här typen av böcker. Samtidigt inser jag att det skadar aldrig att läsa. Vem vet, en kanske lär sig nåt på kuppen och får verktyg att hantera jobbiga saker?

Genom den här boken får jag defintivt lärdomar och verktyg att hantera allt jag tar in, inte bara aha-upplevelser. Jag får gång på gång läsa att det inte är fel på mig, men att det finns saker jag kan... fila till. Fler gånger än en känner jag att jag skulle vilja köpa in ett antal ex av boken och dela ut till dem jag tycker behöver förstå mig bättre.

Mitt omdöme om den här användbara boken blir högt.
I januari 2021 fick jag en förfrågan av Hoi Förlag om jag ville recensera en nyutkommen pocketutgåva. Lisa Hågensens bok Hennes ögon blå kom ut redan 2012 och i början av 2021 var det dags att ge ut boken i pocket. Jag försökte ärligt talat komma undan eftersom jag hade fått för mig att boken vänder sig till en yngre målgrupp. Nu har jag läst boken och inser att jag hade fel – det här är helt klart en bok för vuxna läsare.

Boken Hennes ögon blå är författarens debutroman och tillika första delen i serien om Raili och Ylva. Raili är ganska nybliven singel och hyr en stuga vid sjön Lövaren. Där bor ett antal familjer som efter hand visar sig dölja en och annan hemlighet. Gubben Olofsson blir lite av Railis kompis. Det är också troligen Railis utredningar tillsammans med sin kollega Ylva på biblioteket som leder till Olofssons död. Den historien utspelar sig 2011. Parallellt får läsaren sig till livs en berättelse från 1670-talet, en tid när häxjakten är i full gång. En ung kvinna anklagas, hon både fängslas och torteras, men lyckas fly. Detta ska visa sig få konsekvenser flera hundra år senare.

Jag hade som sagt inte så höga förväntningar på den här boken, men jag blev glatt överraskad. Boken är spännande redan från början. Författaren bygger upp en ruggig stämning. Visst finns det övernaturliga inslag, men dessa tar inte överhanden – i alla fall inte helt. Sen tycker jag att boken blir lite seg och berättelsen aningen långdragen nånstans i mitten. Kanske hade den vunnit på att vara 100 sidor kortare.

Författarens starka sida är personporträtten. Genom att levandegöra karaktärerna och visa på hur osäkra våra bedömningar är av andra människor blir berättelsen riktigt kuslig. Men givetvis är det centralfiguren Raili, bokens jag, som är den mest framträdande karaktären och det är genom Railis ögon läsaren får se övriga inblandade.

Den här boken tilltalar mig mycket. Kapitlen är lagom långa, språket flyter på bra utan grammatiska fel eller konstigheter. Dessutom är boken understundom lite rolig, framför allt när det gäller huvudkaraktären Railis insikter om sig själv och uppfattningar om personer i omgivningen.

Mitt omdöme blir högt.

Vargen

Katarina Wennstam
Nej, alla böcker jag läser köper jag inte eller får. Men boken Vargen av Katarina Wennstam har jag faktiskt köpt - och gett bort i julklapp 2019. Bokens huvudpersoner är polisen Charlotta Lugn och advokaten Shirin Nouri och ingår i en serie. Denna realistiska serie där det faktiskt inte går att fortsätta läsa varje bok i serien direkt efter varje del - det blir för tungt.

Flera ingångar blir det i början av boken. Dels försvinner en ung kvinna, dels hittas en ung kvinna mördad. Pojkvännen inte bara ringer 112, han erkänner att han dödat flickvännen. Ändå kan han gå fri. Samtidigt tampas såväl Charlotta Lugn som Shirin Nouri med sina ganska röriga privatliv. Charlotta Lugn har till exempel just nu sin dotter med pojkvän som inneboende, vilket inte är helt enkelt.

Som vanligt fokuserar författaren på sånt som faktiskt händer väldigt ofta. Våld som är "vanligt förekommande". Det intressanta i den här boken är också att medias roll lyfts fram. Gör media skillnad i bevakningen av olika fall? Är det mer intressant för och i media med en försvunnen ung kvinna än en ung kvinna som har blivit mördad av nån som säger sig älska henne?

Precis som övriga delar i serien är det hela ganska svart. Samtidigt är det välskrivet, med snabba och ganska korta kapitel, och framför allt välformulerat. Katarina Wennstam gör en viktig insats när hon lyfter de här frågorna om "vanligt" våld mot kvinnor.

Mitt omdöme blir det högsta.
Elin Olofssons bok Då tänker jag på Sigrid hittade jag second hand. Jag ville läsa en bok om nån som vill komma från stan. På cirka ett dygn slukade jag den – pocketbokens pärmar är nästan varma fortfarande efter mina händer.

Hanna flyr från Stockholm och gifte kollegan Henrik som hon har ett förhållande med. Hanna reser norrut, till släktgården Storgårda i Gärningsberg. Pappa Bosse bor kvar däruppe, men inte på gården. När den gick till brodern Åke lämnade Bosse Storgårda på dagen och har sen dess knappt satt sin fot där. Jo en gång, när han kom för att berätta att han och familjen skulle byta efternamn från Johansson till Storgårda. Sen dess har det gått en livstid, nästan. Hannas farmor Sigrid sitter dement på Hemmet. Hanna besöker henne i hopp om att kunna ta reda på vad det var som hände egentligen med gården och farbror Åke. Samtidigt vill hon måla och laga sitt hjärta.

Det är ett helt underbart språk i den här boken. Det flyter fram som en stilla å och jag dras lätt och snabbt in i flödet. Ja, det är en snabbläst bok. Icke desto mindre har den ett djup. Ett antal trådar, aningen för många, knyts så småningom samman i slutet. Tyvärr har jag då redan gissat hur det ligger till. Inte heller blir jag överraskad av utvecklingen av Hannas kärlekshistoria. En debuterande författare vill ofta lite för mycket. Den här debuterande författaren har emellertid stor potential och jag ska läsa fler av hennes böcker.

Mitt omdöme blir högt.
Jag fick ett generöst presentkort i julklapp från arbetsgivaren. Lite mer än halva det presentkortet la jag i slutet av januari på en hög härliga böcker. Bland dessa hamnade pocketutgåvan av Carin Hjulströms bok Bara ett litet mord. Det är en bok som jag har hört väldigt varierande omdömen om, nåt som förstås gjorde mig nyfiken utan att jag grottade ner mig för mycket i vad och varför andra tycker si eller så. Nu har jag slagit ihop pärmarna om denna, enligt omslaget, cosy crime-bok.

Bokens huvudpersoner är den lite till åren komna (typ 60) skådespelerskan Siri Ehrensvärd och hennes brorson Anton, 25. Anton, tidigt föräldralös, har varit ett dåligt samvete för Siri. Men nu passar det bra att besöka honom av två skäl: dels har Siri blivit dumpad av sin gifte älskare, tillika chef, dels har Anton blivit med plantskola. Siri reser till Säbyholm – bara för att tidigt upptäcka att en jakttillsyningsman hittas mördad. Det visar sig snart att Siri är lite av en miss Marple, faktiskt.

Jag får direkt Agatha Christie-vibbar, men även Marianne Cedervalls Anki Karlsson-serie poppar upp i skallen. Den här deckaren är lite småputtrig och genrebestämningen cosy crime stämmer. Händelserna utspelar sig i slottsmiljö. Miljöskildringarna finns där, men personskildringarna är snäppet vassare. Genom några överhörda repliker och några enkla drag med författarpenseln får jag som läsare bra bilder av karaktärerna.

Den här boken är bara lite spännande och mest mysig med en touch av humor. Boken är första delen i en planerad serie, Säbyholms gröna fingrar. Jag tror nog att jag ska läsa även kommande böcker. För även om detta inte är Nobelprislitteratur är det aldrig fel med en stunds mys och flykt från den egna verkligheten i pandemitider. Och så finns det några lösa trådar, förutom en cliffhanger, i slutet som jag gärna vill se knutna…

Mitt omdöme blir högt.
Rekommenderas för den som gillar deckare
Som så många andra känner jag väl till och har en sorts… relation till Mona Sahlin. I boken Makt – Lös berättar hon och Henrik Johnsson* om Mona Sahlins sista vecka som partiledare för sossarna och lite om tiden fram till idag. Genom tillbakablickar i Mona Sahlins privatliv och yrkesliv får vi äntligen hennes bild, hennes ord på det hela, inte medias.

Det är en spännande resa Mona Sahlin bjuder läsaren på. Efter 40 år i politiken, med såväl time out som come back, har hon onekligen satt sina spår. Många avskyr, kanske hatar henne, många älskar henne och många har hotat henne.

Jag ville läsa den här boken för att Mona Sahlin är en av de politiker jag så gott som alltid har sett under Prideveckorna. Hon var där även när hon hade time out. Jag blir inte besviken alls på boken, utan får en mängd aha-upplevelser samtidigt som vissa av mina gissningar bekräftas. Bland annat vet jag hur det känns att vara kvinna och ha åsikter och uttala dem, nåt som inte är särskilt populärt i vare sig manskretsar eller kvinnodito. Den största behållningen för mig är att läsa om de personer som fanns i Mona Sahlins närhet. Fanns. Ja, alla finns ju inte kvar.

Det klart att bitterheten mot Parti’t skiner igenom på sina ställen. Och även om Mona Sahlin har lämnat såväl Parti’t som politiken skriver hon ändå ”vi” om S på ett ställe i slutet av boken. Det går inte att radera 40 års engagemang.

Boken är välskriven rent språkmässigt. Språket och berättelsen är väldigt rakt på och konstaterande, men i vissa personporträtt lyser värmen igenom helt underbart. För egen del har jag bland annat vid ett tillfälle delat bord med Mona Sahlin – och hennes livvakter. Hennes utstrålning var inte av denna världen.

Mitt omdöme blir högt.

*Henrik Johnsson = en av Mona Sahlins sista chefer (!) Alice Bah Kuhnkes man eller en namne???
Rekommenderas för den som är intresserad av politik
Andra boken jag läste ur den första högen julklappsböcker jag köpte för presentkortet jag fick av min arbetsgivare 2020 blev en debutbok. Lina Arvidsson är författaren bakom den psykologiska thrillern Ett hem att dö för. Och utan att riktigt veta hur följde även uppföljaren Blåmärken med vid samma köptillfälle. Den sparar jag ett tag till.

Huvudpersonen Hanna är en ung tjej i tjugoårsålderns början som flyttat till Stockholm från Sala och sin alkoholiserade mamma. Men livet i Stockholm är hårt. Hanna har varken fast jobb eller bostad. Hon hankar sig fram på timmar inom hemtjänsten och hon flyttar ofta mellan andrahandsboenden. Genom en av de äldre hon jobbar hos får hon kontakt med ett par som ska resa bort en längre tid och behöver nån som tar in deras post och vattnar deras krukväxter. Ett enkelt uppdrag som ger en viss intäkt, tänker Hanna. Så upptäcker hon att det finns nån i huset. Simone är en gammal vän till husägarna. Hon gömmer sig där för att undkomma en våldsam pojkvän. Säger hon. Hanna och Simone blir kompisar, men frågan som både Hanna och läsaren ställer sig är förstås: vem är Simone egentligen?

Jag känner ganska snart att jag är lite för gammal för den här boken. Boken vänder sig nog till en yngre målgrupp. Jag tycker att huvudpersonen är otroligt naiv – och det är kanske inte så konstigt med tanke på hennes ålder. Men ändå. Hon har tagit sig från byhåla till storstad, hon hankar sig fram och ändå känns hon väldigt… lättledd. En äldre person hade nog ifrågasatt hela Simones existens betydligt mer än Hanna. Det gör att jag inte riktigt kan känna nån samhörighet med Hanna. Jag förstår inte att hon inte tänker sig för och jag har svårt att känna sympati för henne trots att jag inser att hon är väldigt utsatt på flera olika sätt.

Den här boken har visst höjts till skyarna och fått flera positiva recensioner. Jag hänger upp mig på huvudpersonen som jag kommer fram till inte känns riktigt trovärdig. Boken är välskriven och har ett bra flyt rent språkmässigt. Författaren kan helt klart skriva även om boken ändå känns lite seg bitvis. Jag hittar vissa luckor i berättelsen som inte riktigt täpps igen och det hela känns väldigt förutsägbart – jag listar ut typ ”allt” i förväg.

Mitt omdöme blir medel (och då är jag lite snäll).
Rekommenderas för den som gillar deckare
År 2020 fick jag i födelsedagspresent den första delen i Dimön- serien av Mariette Lindstein. Jag läste boken och tänkte väl sen köpa uppföljarna. Det blev nu inte av förrän i slutet av januari 2021, när jag inhandlade Sekten som återuppstod, del två, som en av julklapparna från min arbetsgivare. Och det i sin tur berodde på att jag blev påmind om serien eftersom jag vann del fem hos Omnible i fredags. En kan ju liksom inte bara läsa del ett och sen del fem av en bra serie, eller hur?

I den andra delen i Dimön-serien får läsaren följa Sofia Bauman, som med nöd och näppe undkom sekten Via Terra och dess ledare Franz Oswald. Ledaren dömdes till fängelse i två år, men tro inte att han är kuvad för det. Genom att dupera sin advokat förlänger han sina armar. Och målet är inte bara att sekten ska återuppstå. Det handlar också om att hämnas på Sofia.

Precis som i första delen är det här riktigt obehaglig läsning. Det mest obehagliga i boken är den makt som en person kan ha över andra människor. Hur kan det komma sig? Jag skulle inte vilja kalla boken deckare eller kriminalroman, men den är oerhört spännande och läskig. Även Sofia vill ju hämnas för det hon har blivit utsatt för. När läsaren till sist förmås att tro att nu är det bra, nu vill ingen av de inblandade ge igen nåt mer, då sker det som jag faktiskt gissar mig till. Det gör att jag känner att karaktären Sofia trots allt verkar ganska naiv.

Det är väldigt tydligt att författaren skriver om nåt som hon känner till mycket väl. Inte är det nån tvekan om att jag ska fortsätta läsa de andra böckerna i serien, trots att jag rodnar över sexskildringarna varav de flesta är av det våldsamma slaget.

Mitt omdöme blir högt.

Stormvakt

Kristina Ohlsson
Det kan låta närigt när jag skämtar och säger att jag gärna ger bort böcker och sen lånar och läser dem själv. Kristina Ohlsson är en favoritförfattare som jag delar med andra. Jag köpte hennes bok Stormvakt och gav bort den i julklapp. I slutet av januari passade jag på att låna och börja läsa den. Det blev den sista boken jag läste i januari.

Även den här boken liksom den jag läste före den handlar om en tjej/kvinna som försvinner. Läraren Agnes försvinner samma natt som August Strindberg, före detta finansman, anländer från Stockholm när till Bohuslän. August ska starta en second hand-affär i Hovenäset, en plats han tycker mycket om. Hela bygden söker förstås efter Agnes och August blir även han indragen i sökandet trots att han aldrig har träffat Agnes. Han gör en del nya bekantskaper, bland annat polisen Maria Martinsson och några andra ortsbor som har en bokcirkel August söker sig till.

August kommer till en plats som är mycket annorlunda jämfört med Stockholm. Det förekommer skvaller på ett helt annat sätt än i storstan. Människor vet mer om varandra på en liten ort. Förvånansvärt nog kommer August lätt in i gemenskapen och det är ju bra, men är det trovärdigt? Att vissa av människorna ruvar på hemligheter inser August snart. Detta bidrar till att skapa en kuslig stämning samtidigt som det då och då blir strömavbrott. Och ja just det… August affär ligger i en före detta begravningsbyrå…

Jag tycker att det här är en spännande bok som har flera bottnar. Det är inte bara en kriminalroman utan skildrar relationer mellan människor, relationer, som inte alltid är de bästa. Jag hoppas på att snart få läsa en fortsättning. Som vanligt är boken välskriven rent språkligt och berättelsen har ett fint driv, men tråkigt nog hittar jag flera korrekturfel.

Mitt omdöme blir högt.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.