En brutalt ärlig historia

Bok av Per Nohr
Nu hade supandet gått så långt att det inte fanns någon återvändo. Jag hade redan skrivit ihop avskedsbrevet till mina söner. Nu handlade det bara om att hitta rätt tillvägagångssätt och rätt tillfälle att avsluta det man inte ens kunde kalla för ett liv. Jag hade ingen aning om vad en panikångestattack skulle utlösa den där sommardagen för 12 år sedan. Att livet kunde förändras så radikalt på bara några sekunder kunde jag aldrig föreställa mig och att den enda trösten och tryggheten fanns i alkoholen var också en helt ny upplevelse. Jag drack inte för att det var gott, jag drack inte för att jag ville, jag drack för att jag var tvungen. Per Nohr, 61 år, en profil inom uppländskt föreningsliv och bosatt i Uppsala, berättar öppet och ärligt om sina tuffa år som alkoholist. Per tar inga omvägar när han berättar om sina alkoholproblem med förhoppningen att du som läsare kommer att bli både berörd och illa till mods och frågan kommer att komma, hur kan ett normalt liv gå så käpprätt åt skogen så fort?
3,5/5

Per Nohrs självbiografi bär titeln En brutalt ärlig historia, och det är verkligen vad det är. Här följer vi Nohrs liv från barndomen och upp till medelåldern med allt vad det innebär. Lyckliga stunder blandas med sorg och i fokus ligger den sjukdom som håller på att ta ifrån honom allting: alkoholismen.

Det som verkligen griper tag i mig, förutom Nohrs mycket ärliga och genuina skrivsätt, är såklart det kapitel som skrivs av sönerna. Det som berättar om hur det inte alls var så osynligt som Nohr själv trodde, utan märktes tydligt att han hade problem med spriten. Där oron över faderns välmående eller till och med liv slår igenom tillsammans med så mycket kärlek att det gör ont i hjärtat.

Spännande är det ändå, att trots att självbiografin är ärlig och Nohr inte tar några förskönande genvägar när han berättar om sitt liv, präglas ändå berättelserna av lögner, svek och försök till att föra andra bakom ljuset. Men så vänder det, och kanske inte alls av den anledning man tror.

Det är svårt att läsa den här boken och inte sitta och heja på Per Nohr, hoppas att han ska få det bra och lyckas, att han ska kunna stå emot lockelsen och sitt eget inre. Och det är fint, tycker jag, att han har skrivit en så pass gripande självbiografi att den nästan känns som ett samtal där han sitter bredvid en och berättar om sitt liv istället för att man läser det från en bok.