36 frågor om kärlek
Bok av Callum Bloodworth
Kärlek är ingen vetenskap. Eller?
Dylan Lantz vill helst inte prata om att han snart fyller 30. Inte heller att han är singel, avskyr sitt jobb eller är usel på förhållanden. Efter att i ett svagt ögonblick slutit en pakt att hitta kärleken innan sin födelsedag accepterar han sin mammas förslag att gå på blinddejt. Då träffar han Nora.
Laddad med 36 frågor, som sägs vetenskapligt garantera bättre dejtinglycka, försöker han vinna hennes hjärta. Det finns bara två problem. Han har inte berättat om sin bror Max. Han har inte heller berättat för henne om Emma. Bästa kompisen som han delar lägenhet med och som hittills varit den viktigaste kvinnan i hans liv.
"36 frågor om kärlek" är en romantisk komedi fylld med humor, svärta och croissanter.
Dylan har en trettioårskris och har i ett svagt ögonblick ingått ett vad att han ska hitta kärleken innan han fyller trettio. Och det är inte särskilt länge kvar. Hans mamma försöker få honom att växa upp och para ihop honom med en väninnas dotter och till slut går han med på det. Och det är så han träffar Nora. Problemet är att han vare sig har berättat om sin bror Max, eller att han bor med sin bästa kompis Emma. Det enda han har med sig på första dejten är ett utdrag med 36 frågor om kärlek och så diskuterar han och Nora olika saker under sina dejter. Egentligen är de ganska olika om man tittar på det ytliga, men betyder det att de inte passar ihop?
Persongalleriet är alldeles lagom stort och jag tycker om att det är centrerat kring ett kompisgäng med några periferifigurer. Dylan som huvudkaraktär är bra. Jag får bli hysteriskt irriterad på honom, tycka synd om honom, vilja skaka om honom och skratta med honom, gärna ofta en blandning av alltihop på en och samma gång. Jag tycker om relationen som gruppens medlemmar har med varandra och tycker också om att de får vara skilda personligheter men ändå passa ihop. Och jag gillar Nora också, men tycker så synd om henne för den situation hon kliver rätt in i, bara för att någon annan inte kan tänka efter ordentligt.
Den här boken, hörni, den här boken. Har vi hittat en svensk motsvarighet till Mhairi McFarlane i Callum Bloodworth? Det är i alla fall den känslan jag får när jag läser 36 frågor om kärlek. Och jag blir precis lika förtjust i den här boken som jag alltid blir i McFarlane. Även om jag tidigt förstår vart det är på väg, är det resan dit som är meningen, precis som i en bra feelgood. Och att det slutar hoppfullt. Som en varm filt som lindar sig runt en. Resan är målet, inte bokens slut. Det är dessutom en väldigt fin avvägd blandning mellan mörker och ljus, som visar på att allt inte alls måste vara glättigt för att få räknas in till feelgood. Det kan också finnas hemligheter och saker som tynger en, utan att för den sakens skull sakna glädje och kärlek.
Språket är bra och helt plötsligt var boken slut, trots att jag inte alls märkt att jag vare sig vänt blad eller att tiden sprungit förbi. Och det är ju precis så man vill ha det, eller hur? Det känns som början på en mycket lovande författarkarriär det här, och jag misstänker att Bloodworth kommer att bli en av de där författarna som jag slänger mig över så fort en ny bok kommer ut. Han är helt klart värd sin vikt i … blod?
Persongalleriet är alldeles lagom stort och jag tycker om att det är centrerat kring ett kompisgäng med några periferifigurer. Dylan som huvudkaraktär är bra. Jag får bli hysteriskt irriterad på honom, tycka synd om honom, vilja skaka om honom och skratta med honom, gärna ofta en blandning av alltihop på en och samma gång. Jag tycker om relationen som gruppens medlemmar har med varandra och tycker också om att de får vara skilda personligheter men ändå passa ihop. Och jag gillar Nora också, men tycker så synd om henne för den situation hon kliver rätt in i, bara för att någon annan inte kan tänka efter ordentligt.
Den här boken, hörni, den här boken. Har vi hittat en svensk motsvarighet till Mhairi McFarlane i Callum Bloodworth? Det är i alla fall den känslan jag får när jag läser 36 frågor om kärlek. Och jag blir precis lika förtjust i den här boken som jag alltid blir i McFarlane. Även om jag tidigt förstår vart det är på väg, är det resan dit som är meningen, precis som i en bra feelgood. Och att det slutar hoppfullt. Som en varm filt som lindar sig runt en. Resan är målet, inte bokens slut. Det är dessutom en väldigt fin avvägd blandning mellan mörker och ljus, som visar på att allt inte alls måste vara glättigt för att få räknas in till feelgood. Det kan också finnas hemligheter och saker som tynger en, utan att för den sakens skull sakna glädje och kärlek.
Språket är bra och helt plötsligt var boken slut, trots att jag inte alls märkt att jag vare sig vänt blad eller att tiden sprungit förbi. Och det är ju precis så man vill ha det, eller hur? Det känns som början på en mycket lovande författarkarriär det här, och jag misstänker att Bloodworth kommer att bli en av de där författarna som jag slänger mig över så fort en ny bok kommer ut. Han är helt klart värd sin vikt i … blod?