Tills kärleken skiljer oss
Bok av Anna Lönnqvist
Spänningsfylld roman om förbjuden kärlek som får dig att tappa andan.
När Susanna träffar sexton år yngre David förändras allt hon någonsin trott på.
Åtrån leder till att hon överträder tabun, och snart har hon trasslat in sig i en härva av osanningar. Hon ljuger inte bara för sina närmaste utan även för sig själv.
I andras ögon är hon fortfarande mitt i livet, tryggt gift och ett praktexemplar när det gäller att bete sig rätt. Men inom henne växer sig tvivlet allt större. När hennes man visar sig vara långt ifrån den stabile och pålitlige make hon trott, får fasaden allt större och djupare sprickor. Vågar hon överge idealen, lyssna till sitt hjärta och vara sann mot sig själv? Eller är allting redan för sent? En intensiv relationsroman om förbjuden kärlek, åtrå och passion med förhinder.
Missa inte denna utmanande, moderna och tillåtande roman.
Anna Lönnqvist är född i Luleå 1973 och bor sedan 20 år i Stockholm. Hon är från början civilingenjör. Barndomens somrar tillbringades vid Umeälvens strand, och det är till Västerbotten hon återkommer för att skriva. Tills kärleken skiljer oss är hennes debutroman.
Anna Lönnqvist är en av de fem debutanterna som bloggar på Debutantbloggen under hela 2014.
Jag vet inte om jag någonsin har varit så ilsken på karaktärerna i någon annan bok ...! Herre. Gud. Jag ville strypa Philip så många gånger att jag tappade räkningen. Och sedan ville jag strypa huvudpersonen Susanna, eftersom hon lät sig köras över som en dörrmatta, gång på gång. Ganska ofta ville jag strypa hennes åttaåring Adam också, eftersom han var så sjukt jobbig i slutet.
Jag känner mig som en hemsk människa.
Nej, men så här: Jag sträckläste (okej, "lyssnade" i ärlighetens namn) boken. I början var det en solklar femma, men ibland var jag så arg att jag ville slänga lurarna i väggen och ge boken en trea (hemska tanke, lol) så därför blir det en fyra i slutändan. Den är ju genialiskt skriven och för min del gör det inget att Philip är så ensidigt ond och elak, för jag kan se charmen i det. Man behöver inte tycka om Philip, för det är Susannes eget psyke som skapar hinder mellan henne och kärleken David. Men till slut blev det bara för mycket med det här psyket, alltså. Som hon nedvärderar sig själv! TUR att boken fick ett lyckligt slut ändå
Jag känner mig som en hemsk människa.
Nej, men så här: Jag sträckläste (okej, "lyssnade" i ärlighetens namn) boken. I början var det en solklar femma, men ibland var jag så arg att jag ville slänga lurarna i väggen och ge boken en trea (hemska tanke, lol) så därför blir det en fyra i slutändan. Den är ju genialiskt skriven och för min del gör det inget att Philip är så ensidigt ond och elak, för jag kan se charmen i det. Man behöver inte tycka om Philip, för det är Susannes eget psyke som skapar hinder mellan henne och kärleken David. Men till slut blev det bara för mycket med det här psyket, alltså. Som hon nedvärderar sig själv! TUR att boken fick ett lyckligt slut ändå