Tills kärleken skiljer oss
Bok av Anna Lönnqvist
Jag vet inte om jag någonsin har varit så ilsken på karaktärerna i någon annan bok ...! Herre. Gud. Jag ville strypa Philip så många gånger att jag tappade räkningen. Och sedan ville jag strypa huvudpersonen Susanna, eftersom hon lät sig köras över som en dörrmatta, gång på gång. Ganska ofta ville jag strypa hennes åttaåring Adam också, eftersom han var så sjukt jobbig i slutet.
Jag känner mig som en hemsk människa.
Nej, men så här: Jag sträckläste (okej, "lyssnade" i ärlighetens namn) boken. I början var det en solklar femma, men ibland var jag så arg att jag ville slänga lurarna i väggen och ge boken en trea (hemska tanke, lol) så därför blir det en fyra i slutändan. Den är ju genialiskt skriven och för min del gör det inget att Philip är så ensidigt ond och elak, för jag kan se charmen i det. Man behöver inte tycka om Philip, för det är Susannes eget psyke som skapar hinder mellan henne och kärleken David. Men till slut blev det bara för mycket med det här psyket, alltså. Som hon nedvärderar sig själv! TUR att boken fick ett lyckligt slut ändå
Jag känner mig som en hemsk människa.
Nej, men så här: Jag sträckläste (okej, "lyssnade" i ärlighetens namn) boken. I början var det en solklar femma, men ibland var jag så arg att jag ville slänga lurarna i väggen och ge boken en trea (hemska tanke, lol) så därför blir det en fyra i slutändan. Den är ju genialiskt skriven och för min del gör det inget att Philip är så ensidigt ond och elak, för jag kan se charmen i det. Man behöver inte tycka om Philip, för det är Susannes eget psyke som skapar hinder mellan henne och kärleken David. Men till slut blev det bara för mycket med det här psyket, alltså. Som hon nedvärderar sig själv! TUR att boken fick ett lyckligt slut ändå