Författarintervju med Anneli Olsson om debutromanen ”Fritt Fall”

Anneli Olsson är aktuell med sin debutroman Fritt Fall, första delen i en planerad serie. Sedan tolv år tillbaka har hon bott i Uppsala, hon har tre barn och driver eget företag. Debuten Fritt Fall är en rolig bladvändande berättelse om relationer, personlig utveckling och att lämna den trygga, skyddade tillvaron för att kasta sig ut i den oförutsägbara världen. Anneli har självpublicerat boken på det egna förlaget Tawera.

Är skrivande något du alltid varit intresserad av?

Ja, jag har alltid gjort det, ända sedan jag lärde mig skriva har jag skrivit berättelser. När jag var i mellanstadieåldern brukade jag och en kompis sitta mittemot varandra i min eller hennes säng och skriva på varsin berättelse, och sen läste vi de för varandra, och så dök våra figurer upp i varandras berättelser. Sedan på högstadiet när vi hade en uppsatsskrivning i aulan, då minns jag att de nästan fick dra mig därifrån. Det står faktiskt också i ”mina vänner boken” från barndomen att jag ville bli astronaut, polis eller författare. Jag valde nog inte det enklaste.

Vad är det bästa och det sämsta med att vara författare tycker du?

Det bästa är att äntligen få känna känslan av att det faktiskt blev en bok tillslut, den känslan är oslagbar, och att andra faktiskt läser den. Det sämsta är absolut att jag just nu går runt och är konstant nervös och väldigt spänd inför vad andra ska tycka om det som jag har lagt så mycket energi och tid på. Från första ordet till utgivningen är det nästan 10 år.

Är det som att ha lämnat ut en liten del av sitt hjärta, som folk nu får tänka och tycka fritt om?

Ja, precis så är det, det är ju min fantasi och mina ord så det är alltid jobbigt att få det kritiserat. Det är en ganska stor prövning och utmaning att lyckas suga åt sig av det positiva och försöka att inte ta åt sig allt för mycket av de negativa kommentarerna. Du kan få nio positiva omdömen men är det ett som är lite negativt, då är det den som fastnar tyvärr. Men det är nog en tränings-sak tror jag.

Kan du berätta lite om boken?

Till Boken

Boken handlar om Alva Bergman, en väldigt försiktig, flygrädd reseförsäljare som bor i Gävle. Tidigt i boken vänds hennes kärleksliv helt upp och ner och hon kraschar. Då föreslår hennes lite mer världsvana väninna, att de ska sticka ifrån allt och alla ett tag, på en riktig långresa. Det är Alva inte särskilt sugen på givet att hon är försiktig och flygrädd, men efter många om och men bestämmer hon sig för att haka på idén men då får hennes väninna förhinder och Alva ställs inför att antingen åka på resan själv eller så stannar hon hemma och låtsas som att hon gör resan. Hon har redan blivit anklagad för att vara feg och tråkig och det gör väldigt ont, hon vill inte ha den uppfattningen om sig själv därför bestämmer hon sig tillslut för att åka, och då väntar ett riktigt äventyr långt från Gävles trygga tillvaro.

Man förstår av reseskildringarna i boken att du själv har besökt platserna i dina beskrivningar, hur har berättelsen växt fram?

Det började med att jag och min man gjorde två långresor så jag hade till tillskillnad från Alva sällskap på resan, vi förlovade oss faktiskt på första långresan i Nya Zeeland, och sen gjorde vi en långresa till i den delen av världen. I mitten av 2010 tyckte jag att vardagen kändes tråkig och jag drömde mig tillbaka till de här platserna och upplevelserna. Efter ett långt uppehåll med mitt skrivande kände jag att: nu jäklar, nu försöker jag få ihop ett manus. Jag längtade tillbaka så fruktansvärt mycket så jag tänkte att jag skriver en rolig berättelse om det här. Sedan har teman som att trotsa rädslor och att ta tag i sig själv kommit med tiden. Från början var min tanke att boken bara skulle ha en kul handling, men med åren har jag också utvecklats och varit med om saker som jag har vävt in. Alvas karaktär är inte jag, men det är som med alla författare; man öser ur sig själv.

När man ger sig ut på det här sättet som Alva gör är känslosvängningarna väldigt påtagliga, att ena stunden känna sig väldigt rädd och ängslig till att andra stunden känna sig lycklig och pirrig för vad som komma skall. Det tycker jag att du har fångat väldigt bra.

Det var kul och höra, det var nämligen en kritik som boken fick för ett tag sen, att Alvas utveckling gick lite väl fort från att vara jätterädd och knappt haft en pojkvän, till att ge sig ut på den här resan där hon släpper loss. Men jag kände snarare att under dessa omständigheter kan det gå ganska fort. Jag har aldrig rest ensam, så modig har jag aldrig varit, men att komma ur sitt vanliga sammanhang och ställas inför helt nya situationer, det kan göra ganska mycket både bra och knäppa grejer i hur man tänker och agerar.

Alva stöter på många nya bekantskaper under resan, som snabbt utvecklas till djupa relationer, där man helt förlitar sig på varandra. Är det något du själv varit med om?

Ja, jag är väldigt mycket så som person, kanske på gott och ont. Men det kan gå ganska fort för mig att tycka om någon och börja lita på den personen. Hittills har jag, tack och lov inte blivit så bränd av det. Alva har definitivt fått den egenskapen från mig, hon är i en utsatt situation och hon tycker ju egentligen inte om att vara själv så det blir enkelt att grabba tag i någon som man känner att man klickar med. Det är en spännande miljö att använda sig av, man är ensam långt hemifrån, då är det mycket som händer i en.

Det är väldigt imponerande att publicera sin bok själv, men jag har förstått att det är en ganska snårig väg att gå, vill du berätta lite om den processen?

Det är snårigt som du säger. Men faktiskt redan ett år innan jag skickade in manuset till de stora etablerade förlagen hade jag nästan bestämt mig för att göra det på egen hand. Jag tänkte först strunta att gå genom de stora förlagen eftersom jag vet att det är en extremt svårt att komma in, det är väl en promille brukar man säga. Jag började kolla runt på hur andra har gjort. Emelie Schepp kommer ju alltid upp som ”egenutgivaren” och hon är ju en succé, hon blev upplockad av stora förlag sedan. Jag har också flera författarkompisar som har börjat på egna förlag och valt bort hybridförlagen för att istället göra allting själv.

Är den primära fördelen med egenutgivning just att du får bestämma själv?

Ja precis, jag bestämmer helt själv vilka jag vill jobba med, och jag kan vara väldigt flexibel i mitt arbete. Omslaget på boken som jag är fruktansvärt nöjd med har Emma Graves gjort, jag tycker att hon gör de allra bäst. Omslaget ska man definitivt inte snåla med som egenutgivare, innehållet måste givetvis vara bra men har du ett bra omslag har du hälften vunnet tänkte jag. En annan fördel, är att det som boken drar in när den väl publicerats går direkt till mig. Det kostar visserligen en ordentlig slant att göra allt själv, men det gör det även via hybridförlagen.

Skulle du rekommendera andra författarsjälar att ge ut sin bok själv?

Om du tycker väldigt mycket om din berättelse och verkligen drömmer om att bli författare då skulle jag definitivt rekommendera det. Det finns väldigt många sätt att göra det på, jag free-stylade helt och hållet, men hybridförlagen och egenutgivnings tjänster finns också. En sak jag har lärt mig genom den här processen är att ett nej från förlagen inte behöver betyda att du har ett uselt manus. Det är tufft att få refuseringar men jag har försökt tänka att det inte behöver betyda att manuset nödvändigtvis är dåligt. Förra sommaren hade jag en sista omgång testläsare och fick otroligt positiv feedback, sen har jag jobbat om den två eller tre gånger till, men jag kände att det ändå fanns någonting där, och att det inte bara var jag som gillade den. Jag kände att ”äh men vi kör” man ska inte tänka så mycket.

Nej precis, fritt fall, eller hur?

Ja, så får man bara hoppas på att det inte blir platt pannkaka när man landar.

Har du hunnit läsa någon annan bok på senaste? Som du varmt skulle rekommendera?

Den senaste boken jag läste är raka motsatsen till min bok. Fadertabberaset av Linda-Maria Grönkvist och den var superbra. Hon är också en debutförfattare. Just nu håller jag på och läser Selektiva Selma av Josefine Sandblom och den är också hur bra som helst.