Intervju med författaren Mattias Edvardsson om nya romanen ”Goda grannar”

Kriminalförfattaren Mattias Edvardsson är aktuell med spänningsromanen ”Goda grannar.” Vi får följa Michael och Bianca som lämnar Stockholm för vad som tillsynes verkar vara ett idylliskt villakvarter. De blir snabbt välkomnade i grannskapet men upptäcker att där florerar rykten och fördomar som de aldrig stött på tidigare. Kan man verkligen lita på sina grannar, och var går gränsen mellan rätt och fel?

Berätta lite om dig själv – du var lärare innan du blev författare. Saknar du läraryrket?

Ja precis, jag har jobbat som gymnasielärare i svenska och psykologi i många år. 2012 gav jag ut min första bok – då skrev jag parallellt med jobbet. Men 2018 gav jag ut min roman ”En helt vanlig familj” som blev en stor succé och såldes till många länder. Sedan dess jobbar jag heltid som författare. Jag saknar såklart eleverna och att ha kollegor och att undervisa är fantastiskt roligt, men sen finns det mycket med den svenska skolan som inte är så roligt, som dokumentationen och annat runtomkring jobb. Den här speciella våren har jag inte alls saknat det – mina gamla kollegor har inte tyckt att det har varit roligt. Det bästa tycker nog de flesta lärare är det roliga mötet med eleverna som är helt annorlunda framför en dator.

Din roman ”En helt vanlig familj” har getts ut i 33 länder – hur har det känts?

Det var surrealistiskt. Jag förväntade mig ungefär samma sak som när jag gett ut mina tidigare böcker, nämligen: boken kommer ut och sen händer det inte mycket mer förutom att man är glad. Men med min roman ”En helt vanlig familj” var det annorlunda och det hände faktiskt redan innan den kom ut i Sverige. Jag hade precis fått en ny agent och under Londons bokmässa blev den såld till många länder. Då befann jag mig i en liten bubbla och trodde inte att det var sant. Det hade ju varit mer realistiskt om den först kommit ut i Sverige och blivit väl mottagen här för att sedan bli publicerad utomlands.

Du har skrivit för både ungdomar och vuxna. Vilka är för- och nackdelarna med de båda målgrupperna?

Jag tycker det är jäkligt kul att skriva för ungdomar – det tråkiga är dock att det är en svår målgrupp att nå. Många tonåringar som läser gör det för att de är tvingade till det av en lärare eller bibliotekarie. Det är väldigt roligt att skriva för ungdomar, men man får mer tillbaka när man skriver för vuxna. De är en mer tacksam målgrupp som självmant läser och gärna hör av sig. Däremot har jag klämt in en tonårsberättelse i båda mina senaste böcker även om den tänkta målgruppen inte är tonåringar eftersom jag gillar att sätta mig in i den världen och skriva från en tonårings perspektiv. Det kanske är ett ålderskomplex att vilja fortsätta att uppleva ungdomstiden.

Vad kan man göra för att få ungdomar att vilja läsa?

Det är väldigt svårt eftersom böckerna fajtas med så mycket annat som tigger om deras uppmärksamhet och det är svårt att konkurrera. I skolan har läsning blivit kopplat till tvång men det är svårt att jobba på nåt alternativt sätt. På gymnasiet är ungdomar ofta ovana läsare. När en elev som knappt har läst något innan gymnasiet förväntas läsa och förstå ganska avancerad litteratur så behövs det någon slags guidning. Jag förstår att man måste göra så i skolan, men jag tror också att det blir kontraproduktivt. Jag började älska läsning för att få upptäcka världar som var lite förbjudna – man ville uppleva det som inte ens lärare eller föräldrar valt ut. För många ungdomar symboliserar böcker något som vuxna valt medan jag tror att många unga vill hitta sin läsning själva. Jag har tyvärr ingen bra lösning; det är väldigt svårt som svensklärare att parera dessa krav.

Berätta lite om din nya roman. Hur formades idén till ”Goda grannar”?

Till Boken

Det var en ganska jobbig process. Jag har alltid skrivit på ren lust och lite revanschkänsla, typ att ”senaste boken blev ingen succé, men nästa bok då ska ni få se.” Men den här gången blev det annorlunda eftersom min roman ”En helt vanlig familj” faktiskt blev en succé, och för första gången kändes det som om folk hade förväntningar på den här boken och jag tänkte ”hur ska jag kunna skriva något som blir lika bra?” Det var när jag körde in på vår gård med alla villor runtomkring som fick jag idén. Det springer alltid grannar och barn där så när jag kom in med bilen slog det mig hur hemskt det skulle vara att köra på någon. Jag funderade på hur det skulle kunna vara och satte igång att skriva direkt. Just det här med grannar är något jag funderat mycket på. Vi köpte hus för tre år sedan och eftersom man aldrig kan påverka vilka grannar man får var det viktigt för mig att det skulle vara insynsskyddat och att det inte skulle va för låga häckar. Min fru brukar säga att jag är livrädd för grannar så det var ett tema som jag kände att jag kunde hitta mycket inspiration hos mig själv i.

”Goda Grannar” har tre berättarperspektiv – varför valde du att skriva på det sättet och vad är utmaningen med det?

Jag tycker att det är väldigt roligt att gå in i olika karaktärer. Jag hade blivit uttråkad om jag hade skrivit en hel roman med bara ett jagperspektiv. Det är också ett sätt att få driv i berättandet – jag tycker också att det har en dramaturgisk effekt. Utmaningarna är såklart många, det hade varit enklare att skriva en berättelse i tredje person. Men jag gillar utmaningar; att skriva en bok ska vara lite av en utmaning. Det svåra är att man lätt tappar bort den ena karaktären när man går in i den andra. Min metod med de här böckerna är att jag skriver om väldigt mycket. Man kan säga att jag lägger ett pussel fel från början och går sedan tillbaka och lägger om det.