Märkta för livet

Marked for Life
Bok av Emelie Schepp
"En sträckläsningsbok." Sofie Sarenbrant, TV4 En sommardag 1991 vaknar nioåriga Jana Berzelius upp på ett sjukhus. Hon har inget minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som framgångsrik åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i det uppmärksammade mordet på Hans Juhlén, verksamhetschef på Migrationsverket i Norrköping. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander inleder Jana Berzelius ett intensivt arbete med att lösa fallet. Men utredningen tar en oväntad vändning när ännu ett lik hittas. Denna gång är det en pojke. Och ju mer Jana gräver i den döda pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sin egen. Och hon möter en historia mörkare och blodigare än hon någonsin kunnat föreställa sig. Märkta för livet är den första delen i serien om åklagare Jana Berzelius. Emelie Schepps debutthriller är en sensation och har som självpublicerad redan såld i 40 000 ex. Serien är även såld till Danmark, Norge, Tyskland, Holland, Japan, Tjeckien, Italien och Polen." "En sträckläsningsbok." Sofie Sarenbrant, TV4
I flera år har jag velat läsa Emelie Schepps debut "Märkta för livet", med tanke på hur mycket jag har hört och läst om både boken och om författaren själv. Som helhet var det en spännande berättelse som sög tag i mig nästan direkt och Emelie Schepp lyckas få till intressanta vändningar mot slutet. Fast tyvärr måste jag erkänna att jag blev besviken.

Jag vet att det här är en bagatell, men det är också det som jag hängde upp mig mest på. Vid något tillfälle låter Emelie Schepp åklagaren Jana Berzelius säga "Och jag måste ha något att föra anteckningar på om någon person arresteras i natt". I Sverige existerar inte arrestering. Polisen griper. Åklagaren anhåller. Tingsrätten häktar. Just det är dessutom en ganska enkel sak att kolla upp. Det är nog därför som jag blev så pass besviken som jag blev.

Dessutom upplevde jag inte Jana Berzelius som särskilt seriös - framför allt inte mot slutet. Det berodde inte enbart på att jag inte tyckte om Jana Berzelius som person (hon var för kall och likgiltig för mig). Det var nog hur Emelie Schepp framställde Jana Berzelius i egenskap av åklagare. Jag uppfattade också att det förekom en del juridiska missar och oklarheter. Språket kändes dessutom lite stelt emellanåt.

Den här boken läste vi i min bokcirkel och de andra tjejerna hängde inte upp sig på det jag skrev ovan. 🙂🙃

Jag ser fram emot att läsa nästa del och jag hoppas att jag blir glatt överraskad. För jag vill verkligen tycka om Jana Berzelius.