Liknande böcker
Tills mina fingrar blev blå
Bok av Ida Berner
Boken handlar om 11-åriga Tora som blir sjuk. Hon utvecklar en ätstörning och föräldrarna ser förtvivlat på hur hon till slut knappt väger något. Tora berättar att det är en "gubbe" i huvudet som säger att hon inte ska äta. Med hjälp av professionell hjälp kan till slut Tora äta och må bättre. Boken är skriven av Toras mamma och kan vara en hjälp för andra familjer i samma situation.
Hjärtskärande och smärtsam läsning!
Usch, jag har svårt att finna ord för denna typ av sjukdomar. Jag kan bara tänka mig vilken frustration, rädsla och hopplöshet Toras mamma känner. Och då är jag antagligen inte ens i närheten av vad hon faktiskt känner.
Sommaren innan Tora ska fylla elva flyttar det in en gubbe med hatt i hennes huvud. Han säger att han är hennes vän och att han ska göra henne gladare och smalare. Hon måste bara träna mer och äta mindre. Mycket mindre.
Tills mina fingrar blev blå är en känslosam läsning. Tora blir så mager att skulderbladen står ut som vingar på hennes rygg. Att som förälder eller nära anhörig se på när ens barn sakta försvinner är nog bland det jobbigaste som finns. Att göra allt i ens makt för att hjälpa barnet. Att hota, böna, be eller försöka leka fram en förändring utan att lyckas.
Alla dess känslor, all denna ångest lyckas Ida Berner förmedla på ett väldigt bra sätt. Men framförallt lyckas Tora få mig att förstå vilken fruktansvärd kamp hon för mot sig själv, mot gubben i hennes huvud. Hon vill inte vara sjuk. Allt hon vill är att må bra och vara som alla andra.
Usch, jag har svårt att finna ord för denna typ av sjukdomar. Jag kan bara tänka mig vilken frustration, rädsla och hopplöshet Toras mamma känner. Och då är jag antagligen inte ens i närheten av vad hon faktiskt känner.
Sommaren innan Tora ska fylla elva flyttar det in en gubbe med hatt i hennes huvud. Han säger att han är hennes vän och att han ska göra henne gladare och smalare. Hon måste bara träna mer och äta mindre. Mycket mindre.
Tills mina fingrar blev blå är en känslosam läsning. Tora blir så mager att skulderbladen står ut som vingar på hennes rygg. Att som förälder eller nära anhörig se på när ens barn sakta försvinner är nog bland det jobbigaste som finns. Att göra allt i ens makt för att hjälpa barnet. Att hota, böna, be eller försöka leka fram en förändring utan att lyckas.
Alla dess känslor, all denna ångest lyckas Ida Berner förmedla på ett väldigt bra sätt. Men framförallt lyckas Tora få mig att förstå vilken fruktansvärd kamp hon för mot sig själv, mot gubben i hennes huvud. Hon vill inte vara sjuk. Allt hon vill är att må bra och vara som alla andra.