Jessica Berggren Turban

Det positiva med den här boken är att den är lätt att förstå och man får snabbt en överblick över vad som kännetecknar en psykopat och hur en sådan fungerar - vilket jag uppskattade.

Vad som jag tyckte var mindre positivt, är att Jonas Wårstad inte är utbildad inom psykiatri (åtminstone var han inte det när boken skrevs). Innehållet i den här boken är således ett resultat av vad han har läst sig till. Jonas Wårstad är förvisso öppen om det här, men den vetskapen för med sig att jag har tagit vissa fakta med en nypa salt.

Sara Beischers roman "Mamma är bara lite trött" handlar om Minna som försöker få ihop livspusslet och därigenom råkar ut för utmattningssyndrom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den var skriven på ett underhållande sätt och karaktärerna känns verkliga och trovärdiga. Ändå är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Det kan vara författarens försök att gestalta utmattningssyndrom. Jag fick känslan av att det inte var bokens fokus (utifrån beskrivningen på baksidan hade jag uppfattat att fokuset skulle vara just det) och att Sara Beischer bara snuddade vid det. Boken hade nog blivit intressantare om författaren hade tagit sig tid att verkligen gestalta utmattningssyndrom och vilka följder det kan få.

Som helhet tyckte jag att Anna Fredrikssons roman "Sommarhuset" var okej, men tyvärr tyckte jag att det fanns lite för många sidospår. Om i vart fall en del av dessa hade tagits bort, tror jag att berättelsen hade varit lite mindre förvirrande.

När det gäller arvstvisten, tycker jag att Anna Fredriksson har satt huvudet på spiken. Under de år som jag har jobbat på byrån, har min chef haft ett antal boutredningsmannauppdrag. I nästan vartenda ärende har de efterlevande knappt haft något annat än dollartecken i ögonen och bråken över varje liten struntsak har avlöst varandra.

Jag tycker att Anna Fredriksson byggde upp "mysteriet" kring varför syskonen inte hade träffats på så lång tid, på ett bra sätt. Under tiden som hon nystar upp det frågetecknet, lär man känna karaktärerna bit för bit.

Jag gick i åttan när beskedet kom att vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh först hade blivit knivskuren och att hon sedan hade avlidit. Hela skolan samlades i matsalen och höll en minnesstund/tyst minut för henne. Jag minns "drevet" mot den man som till en början greps för mordet och fullständigt hängdes ut i media och hur han efteråt berättade i tv att många, däribland grannar, fortfarande betraktade honom som mördaren - trots att polisen till slut hittade den man som verkligen mördade Anna Lindh. Jag minns också min ilska gentemot advokat Peter Althin, för att han skulle försvara mördaren och att ett obefogat hat mot advokater föddes där och då (fast efteråt har jag lärt mig vad offentlig försvarare verkligen går ut på).

Det var intressant att läsa polisernas berättelse och beskrivning av detta fruktansvärda mord i "Nordisk kriminalkrönika 2005: Mordet på Anna Lindh chockade Sverige", för det fanns en hel del som jag inte kände till och som nu gav mig en bättre bild av händelsen.

Texten är saklig och innehåller i princip inga känslor - vilket naturligtvis är bra, med tanke på vad det är för en typ av text. Samtidigt är den grundlig i sitt beskrivande.

Jag rekommenderar den här boken ifall man är intresserad av polisutredningar och rättsfall, eller om man helt enkelt bara vill veta mer om just mordet på vår dåvarande utrikesminister.

Jag var inte alltför imponerad av "Snabba cash", som är första delen i den här trilogin. Tyckte jag bättre om "Aldrig fucka upp" då?

Tyvärr inte, även om det fanns vissa saker som fick mig att dra på munnen (exempelvis att Jens Lapidus valt att döpa en offentlig försvarare till Jörn Burtig). Genom hela boken är det väldigt korta meningar och uppradningar. Visst kommer man in i den rytmen ganska fort, men jag är ändå inte förtjust i det sättet att skriva.

Jag vill gärna tycka om "Aldrig fucka upp", men det är helt enkelt inte min typ av berättelse. Jag lär nog försöka mig på något annat av Jens Lapidus, men nu tar jag farväl av den här serien.

Oj! AJ Finns roman "Kvinnan i fönstret" verkar ha blivit jämförd med "Kvinnan på tåget", men det tycker inte jag är rättvist. "Kvinnan i fönstret" är så mycket bättre!

Gillar du spänning? Då är det här en bok för dig. Gillar du mysterier? Då är det här en bok för dig. Gillar du twister? Då är det här definitivt en bok för dig. Det finns så många twister i den här romanen, att man avslutar läsningen (eller, lyssningen i mitt fall) alldeles snurrig. Det gillar jag. Om en roman är förutsägbar, brukar jag bli rejält besviken. "Kvinnan i fönstret" är långt ifrån förutsägbar. Varje mening - varje ord - har betydelse.

Jag är rädd för att avslöja för mycket, så jag vågar inte säga mer än att "Kvinnan i fönstret" är väl värd att läsas.

Sofie Sarenbrants roman "Vila i frid" är den första delen i serien om polisen Emma Sköld. Eftersom jag har upplevt det som att böckerna har blivit väldigt "hypeade", försökte jag att inte ha så höga förväntningar. Jag blev emellertid glatt övverraskad av "Vila i frid".

Karaktärerna känns äkta och med det menar jag att Sofie Sarenbrant har lyckats skapa dem så att det känns som att jag hade kunnat känna dem eller i alla fall varit bekant med dem i verkliga livet. Det gör att jag lättare kan ta dem - och berättelsen - till mig.

Språket är enkelt och följsamt, vilket gör att romanen i mina ögon (eller kanske öron i det här fallet?) passar bra som ljudbok.

"Vila i frid" var spännande och inte alls förutsägbar, även om min nyfikna sida irriterar sig på att inte få veta mer av det som händer i slutet. Bara det hade kunnat bli en egen berättelse.

Jag läser/lyssnar gärna på fler av Sofie Sarenbrants romaner. "Vila i frid" gav mig minst sagt mersmak.

Jag har läst en del av John Ajvide Lindqvist och över lag tycker jag att han skriver bra. Även om hans berättelser inte är läskiga, brukar han lyckas skapa en kuslig stämning. Mina förväntningar på boken "Rörelsen: den andra platsen" var därför högre än normalt.

Tyvärr tycker jag inte att "Rörelsen: den andra platsen" når upp till den nivå som John Ajvide Lindqvist brukar ligga på. Rent ut sagt tyckte jag att berättelsen var ganska tråkig och emellanåt ganska underlig. Berättelsen saknade spänning och kändes mest som en monoton livsredogörelse - där berättaren själv inte är särskilt intresserad av sin egen historia. Förvisso kan den typen av berättelser vara spännande, men dessvärre hör inte den här romanen dit. Den föll mig helt enkelt inte i smaken.

Jag blev glatt överraskad av Peter Westbergs debutroman "Europa pandemus". Min förväntning var att det skulle vara någon form av zombie-berättelse och egentligen har jag tröttnat på den typen av berättelser. Jag var trots detta ändå villig att ge boken en chans.

Vilken tur att jag gjorde det! "Europa pandemus" är en spännande och medryckande roman om en smitta som spritts i hela Europa och gör de smittade aggressiva och mordiska. De smittade tvekar inte att ge sig på både varandra och osmittade. Kort sagt; de ger sig på allt i sin väg. Jag tyckte att "Europa pandemus" kändes lite som en blandning mellan "28 dagar senare"/"28 veckor senare" och "The walking dead".

Förvisso finns det en del korrmissar (som dock ska ha blivit åtgärdade inför pocket-versionen, enligt författaren själv) och Peter Westberg tenderar att vara övertydlig på sina håll. Vanligtvis brukar jag reta upp mig på sådant, men den här gången kändes det som små bagateller i en i övrigt välskriven berättelse, där författaren varvar mellan två perspektiv; precis vid utbrottets början samt några månader senare.

Spänning var som sagt ingen bristvara och Peter Westberg har skickligt byggt upp den. Redan i första kapitlet satte han ribban för bokens stämning. För mig var just det väldigt jobbigt att läsa och framförallt så tidigt i berättelsen. Epilogen ökade min puls och jag slet nästan mitt hår när jag nått den sista punkten. Vilket förfärligt och samtidigt gäckande slut! Jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Förvisso medverkar jag själv i denna novellantologi, men jag har medvetet valt att hoppa över min egen novell och bara bedöma de övriga novellerna.

Som man förstår utifrån titeln - "#älskanoveller - 30 nyanser av frihet" - har de olika författarna och novellisterna tolkat temat "frihet" på olika sätt. Några noveller handlade om kvinnor som på olika sätt utsattes för fysisk och psykisk misshandel. Det var intressant att läsa alla dessa olika noveller, även om inte alla föll mig helt i smaken. Det fanns dock flera noveller som jag tyckte utmärkte sig på ett eller annat sätt och nedan nämnda noveller är ett urval av dessa.

Linda Bonaventura Åbergs novell "Kärleksburen" berörde mig väldigt mycket och jag kände att det hade kunnat vara mig som hon skrev om. Benny Fröjds novell "Annektering" fick mig att dra på munnen och i slutet skrattade jag rakt ut. Novellen "En kopp te, älskling?" (som Cecilia Hultberg har skrivit) hade en oväntad twist på slutet, som fick mig att le. Även Rose Tillberg Mattssons "Vinterfiske" hade en för mig oväntad twist - som definitivt lyfte novellen. Jag rös av obehag när jag läste Karolina Larssons välskrivna novell "Schackmatt".

Över lag var novellerna välskrivna och intressanta. Läs dem gärna.