Historias de la Artámila

Bok av Ana María Matute
10 utgåvor
Välj utgåva
Historias de la ArtamilaSpanska - Pocket
ISBN: 9780850486162
Spanska - Okänt
ISBN: 9788423328673
Historias de la ArtámilaSpanska - Pocket
ISBN: 9788423303021
Historias de la ArtámilaSpanska - Pocket
ISBN: 9788423323234
Historias de la ArtamilaPocket
ISBN: 9788742977446
Historias De La ArtamilaSpanska - Pocket
ISBN: 9788723905017
Historias de la ArtámilaSpanska - Pocket
ISBN: 9788423343607
Historias de la ArtámilaPocket
ISBN: 9788437641195
Historias De La ArtamilaPocket
ISBN: 9788423336920
Historias de la ArtámilaPocket
ISBN: 9788401426087
De som studerar moderna språk brukar skämta att det tar fem år att prata som en femåring. Det känns i alla fall så ibland. Sen möter man författare som verkligen förstår konceptet av ”less is more”, vilket såklart och paradoxalt innebär att uppmärksamhet och investering i språket som läsare är allt. Ana María Matutes verk utmärks av ett simpelt språk om barndomen, och komplicerade känslor kring den. Historias de la Artámila (1961) innehåller 22 noveller som sammanhålls av Ana María Matutes sorglustiga ton och drömmande språk. Dels behandlar novellsamlingen människans grymma egoism, med historier såsom ”La Conciencia” och ”Los Alambradores”, vilka förefaller som platta och arketypiska, men främst barndomens värld, med historier såsom ”Don Payasito” och ”Los Pájaros”, som verkligen påminde mig om hur mycket jag älskar spanskan, och barndomen.

Novellsamlingen väcker nyfikenhet. Nyfikenhet kring minnen av barndomen, och speciellt författarens barndom. Det är onekligen omöjligt att recensera något av Ana María Matutes verk utan att referera till hennes uppväxt. Som sina samtida använde Matute en stil som kännetecknades av en korsning mellan magisk realism och socialrealism för att skildra sina historier, som allmänt ansågs vara autobiografiska. När Matute var fyra år insjuknade plötsligt hennes mamma. På grund av detta flyttade flickan till sina morföräldrar, som levde i Mansilla de la Sierra, en by som influerade henne djupt. La Artámila, en fiktionell by uppfunnen av författarinnan, liknar la Mansilla; dess märkliga personer och prekära miljö är grunden för Matutes författarskap. Historias de la Artámila, skriven i klar retrospektiv, handlar särskilt om just byn och dess unikt magiska men tragiska kultur, samt barndomens naivitet gentemot livets enda konstant och brådskan att växa upp och möta just döden.

Novellen ”Don Payasito”, som handlar om en bandit som låtsas vara en magiker tills sin död, utmärker samlingen. Don Payasito talar i vers, skojar och trollar. Novellen är berättad ur bybarns perspektiv som de upptäcker hans död. “Las cosas de Lucas de la Pedrería hacían reír a las personas mayores. No a nosotros, los niños. Porque Lucas era el ser más extraordinario de la tierra. Mi hermano y yo sentíamos hacia él amor, admiración y temor que nunca hemos vuelto a sentir.” (De sakerna som Lucas de la Pedrería fick vuxna att skratta. Men inte oss, barnen. Därför att Lucas var den mest enastående magikern på jorden. Min bror och jag kände kärlek, vördnad och bävan som vi aldrig kände igen.) (s.7). Denna tvetydighet, utmärkt av antiteser som barn mot vuxna, och som kärlek mot bävan, bär temat av döden genom novellen och hela samlingen.

En samtida musiker som påminner mig om Matute och hennes la Artámila är isländske Jónsi. Hans album Go (2010) använder sig av drömmande och magisk musik för att skildra liknande existentiella teman som Matute. Låten ”Grow Till Tall” med dess textrader ”You’ll know, when it’s time to go on / You’ll really want to grow and grow till tall / They all, in the end, will fall” och dess ekande, expansiva reverb och spänningsfulla, stegrande piano, skulle kunna användas som bakgrundsmusik till Historias de la Artámila. Musikens atmosfäriska anda skulle kunna dras över byn, till allmänheten obskyr och obetydlig, men till de som besöker la Artámila, för evigt förändrande.

Även om novellsamlingen stundtals bräckas av stereotypa skildringar av romer, melodramatiska utspel och knaper spänningsbyggnad, så är den ett fint bidrag ur den spanska efterkrigslitteraturen. Den kräver tid och kontemplation av läsaren, för att första den kultur och de perspektiv som la Artámila omfattar. Ana María Matute har en ton som är simpelt sagt bitterljuv och subtil som gör novellsamlingen Historias de la Artámila en som berikar själen och drar ner oss på jorden när existentialismen och barndomen får oss att drömma oss bort. I alla fall bort från spanskalektioner.