Livet går så fort. Och så långsamt

Det är 80-talet och Sonja går i högstadiet på Lidingö. I skolan finns de oskrivna reglerna som de vuxna inte vet om och som varje ungdom försöker följa på bästa sätt för att på något sätt passa in och få den bästa skoltiden som möjligt. Men livet går fortare än man tror och plötsligt är man vuxen och tänker tillbaka på de händelser i livet som kan ha gjort en till den man är.
En kort bok om livet på 80-talet sett genom en tonårings ögon. Den var helt ok, men inte så märkvärdig, lite intressant att läsa ur en persons perspektiv. Mer än så var det inte.

Boken handlar om tonårstiden, närmare bestämt när man går i 9:an och sista terminen där. Man är 15-16 år och oj vad jag känner igen mig bitvis, inte i allt men i en del och det blir en liten nostalgitripp.
Martina skriver inledningsvis att hon hittat på allt men man får en stark känsla att det är självupplevt 😉
Boken beskriver en många gånger jobbig och lite vilsen tonårstid som den ju faktiskt var för många, om inte för de flesta kanske. Boken är rolig, Martina skriver roligt och är rolig men samtidigt är det sorgligt vemodigt.
Boken är tunn, knappt 200 sidor och gick fort läsa ut, kanske t.o.m lite för kort. Jag läste den från pärm till pärm på en kväll.
Vet egentligen inte vad jag tycker om boken, stundtals hög igenkänningsfaktor och nostalgivibbar och stundtals inte alls utan då bara ”konstig”. Men blir en stark 3.