100 år med Lenni och Margot

Bok av Marianne Cronin
Engelsk underhållning när den är som allra bäst - en smart, rolig och sorglig roman om livets stora frågor. Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid. I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss.
En läsupplevelse som bjöd på starka karaktärer vars livsberättelse berörde på djupet. Kan varmt rekommendera den här boken!

Det här var en bok som verkligen tilltalade mig direkt när jag fick höras talas om den. När jag sedan började läsa på mer om den så blev jag mer och mer intresserad! Nu är den utläst och jag kan lova att jag inte blev besviken!

Vi får träffa Lenni som är 17 år gammal (hon håller i berättartråden genom stora delar av boken); vi får även träffa Margot som är 83 år gammal. Genom sin korta men intensiva vänskap återberättar de sina liv för varandra. Margots något mer omfattande då hennes varit betydligt längre än Lennis.

De två karaktärernas levnadsöden berör på djupet då deras liv återberättas i slutet av två händelserika liv. Deras resa berör många av människorna runt omkring och vissa saker som de berättar berör mig som läsare lite extra.

Jag skulle så gärna vilja veta vad som hände efteråt och vad som hände med människorna som blev kvar; för trots att det var Margot och Lenni som var huvudkaraktärerna så fanns det flera människor som berör på sitt sätt; den Nya sköterskan och Fader Arthur för att bara nämna två.

Det här är en bok jag varmt kan rekommendera!