Plåster för brustna hjärtan
Nytt liv i Blondehuset
Bok av Heidi Bjørnes
Plåster för brustna hjärtan är en härlig, norsk feelgoodroman, fylld av medmänsklighet, humor och värme.
I den fristående uppföljaren till Minas hus får vi återknyta bekantskapen med de färgstarka och älskade karaktärerna som visade att det aldrig är för sent för vänskap och kärlek.
Förr sjöd det vackra gamla huset längst in på Strandveien av liv, men nu är det bara Lilian kvar. Hon sitter där med brutet ben, sörjer sin döde make och saknar vännerna. Brevbäraren Egorbert som är bra på krishantering inser att här måste vännerna gripa in!
Samtidigt dyker det upp fler människor som behöver hjälp. Än en gång fylls huset av heta diskussioner, höga skratt, liv och rörelse, vänskap och förälskelser.
Lillian bor ensam kvar i Minas hus och det känns så tyst och ödsligt jämfört med när alla rum var fyllda av andra behövande. Dessutom har hon brutit benet och har svårt att ta sig ut på egen hand. Alla vänner verkar upptagna med sitt och egentligen är hon less på alltihopa. Tills det vänder och Minas hus är fullt av liv och behövande igen.
Det är något visst med att få läsa en fortsättning på en serie och återigen träffa ”gamla vänner”. Det är lite som att man har haft en paus och nu uppdaterar varandra om vad som har hänt i livet sedan man sågs sist. Och det känns precis så när jag läser Plåster för brustna hjärtan. Flera gånger fnissar jag till för att jag har glömt bort hur mycket jag uppskattar Lillians rättframma personlighet eller hur Egorbert verkligen gör allt för dem han bryr sig om. I den här boken finns också Diwata som absolut blir en av mina favoriter i sin ärlighet men samtidigt som hon också gör allt för vännerna. Som en fin blandning mellan Egorbert och Lillian. I den här boken är det mest just Lillian och Egorbert som syns när det kommer till det gamla gänget. De andra har små inflikar här och där men här lär vi istället känna tidigare nämnda Diwata och så Sirkka med sonen Kasper som kommer in som friska fläktar.
Jag är mer förtjust i del två än vad jag var i första, Minas hus, och det har antagligen mycket att göra med att jag har lärt mig de här specifika personerna och nu kommer lättare in i läsningen. Del två i en serie brukar också bjuda in till mycket färre förklaringar till exakt allting, och det underlättar såklart också.
Även om det här är del två, är det absolut en fristående serie. Man behöver inte ha läst Minas hus för att förstå Plåster för brustna hjärtan fullt ut, men jag tycker nog ändå att det är klokt att läsa dem i ordning så inte den här delen förstör överraskningsmomenten bok ett har att erbjuda.
Språket är bra och det är fint översatt av Karin Ruthman och Maria Ruthman.
Det är något visst med att få läsa en fortsättning på en serie och återigen träffa ”gamla vänner”. Det är lite som att man har haft en paus och nu uppdaterar varandra om vad som har hänt i livet sedan man sågs sist. Och det känns precis så när jag läser Plåster för brustna hjärtan. Flera gånger fnissar jag till för att jag har glömt bort hur mycket jag uppskattar Lillians rättframma personlighet eller hur Egorbert verkligen gör allt för dem han bryr sig om. I den här boken finns också Diwata som absolut blir en av mina favoriter i sin ärlighet men samtidigt som hon också gör allt för vännerna. Som en fin blandning mellan Egorbert och Lillian. I den här boken är det mest just Lillian och Egorbert som syns när det kommer till det gamla gänget. De andra har små inflikar här och där men här lär vi istället känna tidigare nämnda Diwata och så Sirkka med sonen Kasper som kommer in som friska fläktar.
Jag är mer förtjust i del två än vad jag var i första, Minas hus, och det har antagligen mycket att göra med att jag har lärt mig de här specifika personerna och nu kommer lättare in i läsningen. Del två i en serie brukar också bjuda in till mycket färre förklaringar till exakt allting, och det underlättar såklart också.
Även om det här är del två, är det absolut en fristående serie. Man behöver inte ha läst Minas hus för att förstå Plåster för brustna hjärtan fullt ut, men jag tycker nog ändå att det är klokt att läsa dem i ordning så inte den här delen förstör överraskningsmomenten bok ett har att erbjuda.
Språket är bra och det är fint översatt av Karin Ruthman och Maria Ruthman.