Mysteriet på kyrkogården

Tobias Söderlund
Ellens bror har blivit allvarligt sjuk. Därför är det nästan alltid Ellen som går ut med Buster, familjens toypudel. Under en av deras kvällspromenader får Buster upp ett spår på kyrkogården. Det leder fram till en grav. Ellen tror först inte det är sant, men det är något som dallrar i luften vid gravstenen. Och sedan blir två genomskinliga gestalter synliga ... Fler besök på kyrkogården väntar. Ellen har fått upp ögonen för någonting som hon bara måste nysta vidare i, tillsammans med Buster och bästa vännen Lorraine.
Mysteriet på kyrkogården är första delen i en helt ny spökserie som riktar sig mot åldern 6–9, och är skriven av Tobias Söderlund, som tidigare skrivit serien Spökkameran för bokslukaråldern. Med den här serien riktar sig alltså Söderlund mot yngre läsare, men fortfarande med samma tema.

Ellen får ta mer och mer ansvar för familjens toypudel Buster när hennes storebror blir sjuk i cancer och föräldrarna måste vara med honom mer både hemma och på sjukhuset. Familjen bor ganska nära en kyrkogård och under en promenad märker Ellen att Buster kan nosa sig till spöken, som hon dessutom kan se om hon kisar. Ganska snart dras hon in i att hjälpa ett spöke att berätta något för någon som stod henne nära.

Persongalleriet är lagom stort, speciellt för målgruppens ålder. Det är familjen som är i fokus, förutom spökena och Ellens bästa vän. Jag är väldigt förtjust i att Ellen inte alls riktigt vågar vara så modig som hon behöver, men är det ändå. För det är inga trevliga upplevelser för henne att träffa de här spökena och hon tycker inte alls om när Buster upptäcker dem, men hon gör ändå vad hon kan för att hjälpa. Ellens relation med storebrodern är också trevlig.

En stor skillnad från Söderlunds tidigare serie är att den här dessutom är illustrerad. Illustrationerna av Stef Gaines förhöjer upplevelsen av läsningen, genom att ge en extra dimension. Jag tycker också om att illustrationerna inte är gjorda för att göra läsaren/lyssnaren mindre rädd, utan är faktiskt ganska otäcka (även för en räddhare som är 30+).

Språket är drivande framåt och Söderlund är väldigt bra på att skriva så att stämningen håller sig lite obehaglig genom hela och att dessutom lägga till den extra dimensionen i en rädsla för att förlora ett älskat syskon i förtid gör att hela boken känns i magen.