Systervälde
Bok av Stefan Dahlström
Heliga gudinna, väktare av livmodern och livets blod, hör oss soldater och tjänare över det jordiska. Jag är född sioraand, född att lyda och tjäna, uppvisa offervilja och beslutsamhet på slagfältet och nedgöra dem som hotar min värld. Mitt syfte är att segra eller dö för härskarinnorna. Döden är mitt jobb. Varje kula jag tar är en kula min moder, syster och dotter slipper. Varje vunnen meter blir ett andrum för min familj att överleva ännu en dag. Detta är vårt löfte, detta är vårt förbund.
Dystopin Systervälde skildrar en framtida värld där matriarkatet styr. En stark roman med politiska undertoner och skarp kritik mot det militära men framför allt med ett livsöde som berör läsaren på djupet.
3,5/5
Det första som jag kom att tänka på att jämföra Systervälde med var Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Gillar man den, kommer man antagligen också att tycka om Stefan Dahlströms dystopiska och mer moderna version.
Elin Inanna Oriopata är en invitro, skapad för att delta i krig mot Systerväldets fiender. Hon lever i en värld där människor (kvinnor) blir tillsatta en framtid. Vissa får studera och vissa ska delta i kriget. Som invitro har hon blivit tilldelad en familj som hon bott i några år innan hon påbörjar sin grundutbildning till soldat. Men inget blir riktigt som hon har tänkt sig. Hon känner sig mer som en bricka i ett dåligt spel och börjar ifrågasätta hela sättet som världen ser ut. Under permissioner grottar hon ner sig i mer frågor och tar ut svängarna på ett sätt som inget runt om henne egentligen tycker om.
Det är uppfriskande att läsa en bok där kvinnor har all makt och män ses som en andra klassens medborgare, det är knappt så att de används för barnaskapande, utan det ses också på som mindre värt än att göra det laboratoriskt. Att dessutom menstruation får ha en sådan betydande funktion, är både behövligt för att ta bort tabun och dessutom är det snyggt gjort. Systerskapet ska beskyddas, oavsett pris och Elin lär sig snart att alla inte är lika värda i systerskapets ögon. Det är en tydlig hierarki, och både maktmissbruk och missnöje gror under ytan.
Världen Dahlström målar upp är inte en vacker, men trovärdig sådan. Det gillar jag, att det faktiskt inte målas upp som en idealvärld med kvinnor vid rodret, utan att problemen fortsätter vara desamma som vi har idag. Det kan antagligen verka vara ganska ställt på spets, men frågan är om man skulle reagera på samma sätt om det varit skrivet på samma sätt men med både män och kvinnor, eller bara män, vid rodret.
För mig börjar det ganska trögt, men andra halvan av boken flyger förbi. Jag tror att det handlar lite om att det är en uppstartssträcka där både jag Elin behöver lära känna henne, och hon behöver bli ordentligt varm i kläderna och i sina övertygelser innan det ska ta fart. Det kan också bero lite på att det är ett gediget persongalleri och innan jag kommer fram till vilka alla är, tar det en stund. Ibland kan jag tycka att Elin är lite väl utseendefixerad, men å andra sidan är det ingen skillnad från dagens samhälle, och varför skulle det bli bättre, bara för att det är ett matriarkat som inte är särskilt jämställt?
Dahlström har dock ett väldigt målande och beskrivande språk och det känns verkligen som att jag lär känna Elin på djupet. Och jag uppskattar att Dahlström fokuserar på Elin, även om det finns en hel del andra personer som jag skulle vilja veta lite mer vad de tänker och deras historia, kanske främst Aron, som jag blir väldigt nyfiken på.
Allt som allt tycker jag att det är en väldigt trevlig (okej, kanske fel ordval) debutroman som Stefan Dahlström bjuder oss på, och den passar också väldigt bra in i tiden.
Det första som jag kom att tänka på att jämföra Systervälde med var Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Gillar man den, kommer man antagligen också att tycka om Stefan Dahlströms dystopiska och mer moderna version.
Elin Inanna Oriopata är en invitro, skapad för att delta i krig mot Systerväldets fiender. Hon lever i en värld där människor (kvinnor) blir tillsatta en framtid. Vissa får studera och vissa ska delta i kriget. Som invitro har hon blivit tilldelad en familj som hon bott i några år innan hon påbörjar sin grundutbildning till soldat. Men inget blir riktigt som hon har tänkt sig. Hon känner sig mer som en bricka i ett dåligt spel och börjar ifrågasätta hela sättet som världen ser ut. Under permissioner grottar hon ner sig i mer frågor och tar ut svängarna på ett sätt som inget runt om henne egentligen tycker om.
Det är uppfriskande att läsa en bok där kvinnor har all makt och män ses som en andra klassens medborgare, det är knappt så att de används för barnaskapande, utan det ses också på som mindre värt än att göra det laboratoriskt. Att dessutom menstruation får ha en sådan betydande funktion, är både behövligt för att ta bort tabun och dessutom är det snyggt gjort. Systerskapet ska beskyddas, oavsett pris och Elin lär sig snart att alla inte är lika värda i systerskapets ögon. Det är en tydlig hierarki, och både maktmissbruk och missnöje gror under ytan.
Världen Dahlström målar upp är inte en vacker, men trovärdig sådan. Det gillar jag, att det faktiskt inte målas upp som en idealvärld med kvinnor vid rodret, utan att problemen fortsätter vara desamma som vi har idag. Det kan antagligen verka vara ganska ställt på spets, men frågan är om man skulle reagera på samma sätt om det varit skrivet på samma sätt men med både män och kvinnor, eller bara män, vid rodret.
För mig börjar det ganska trögt, men andra halvan av boken flyger förbi. Jag tror att det handlar lite om att det är en uppstartssträcka där både jag Elin behöver lära känna henne, och hon behöver bli ordentligt varm i kläderna och i sina övertygelser innan det ska ta fart. Det kan också bero lite på att det är ett gediget persongalleri och innan jag kommer fram till vilka alla är, tar det en stund. Ibland kan jag tycka att Elin är lite väl utseendefixerad, men å andra sidan är det ingen skillnad från dagens samhälle, och varför skulle det bli bättre, bara för att det är ett matriarkat som inte är särskilt jämställt?
Dahlström har dock ett väldigt målande och beskrivande språk och det känns verkligen som att jag lär känna Elin på djupet. Och jag uppskattar att Dahlström fokuserar på Elin, även om det finns en hel del andra personer som jag skulle vilja veta lite mer vad de tänker och deras historia, kanske främst Aron, som jag blir väldigt nyfiken på.
Allt som allt tycker jag att det är en väldigt trevlig (okej, kanske fel ordval) debutroman som Stefan Dahlström bjuder oss på, och den passar också väldigt bra in i tiden.