Flickan som inte fick finnas
Bok av Ethel G. Ericsson
En biografisk skildring av en uppväxt i en fattig och dysfunktionell familj i norra Sverige. Ethels mamma lider av psykisk sjukdom och pendlar mellan att vara hennes förtrogna till att slå och förnedra. Hennes pappa är kärleksfull men alkoholiserad. Ethel själv drömmer om ett liv bortom den lilla byn men att ta sig därifrån verkar omöjligt.
Denna bok kom 2007 och är en bok som jag hittade för 10 kronor på Röda Korset.Ethel skriver en självbiografisk roman om sin uppväxt med mamma Alice,pappa Ferdinand och storebror Olle.
Uppväxten sker i en liten ångermanländsk by utanför Örnsköldsvik,föräldrarna flyttade dit på grund av jobb men var bördiga från Voulerim-trakten.Det finns ett utryck:Norrländskt svårmod och nog får Ethel sin beskärda del av det.Laestadianismens pietism finns i periferin,mamman äter psykmedicin lika lätt som Läkerol och blandar det mellan varven med alkohol,även fadern är duktig på att dränka sina sorger i Skogsstjärnans djup.
Ethel är mobbad i skolan och den enda riktiga vän hon har är katten Mille.Hon är oälskad av modern och som beroende på vart hon är i sin psykiska ohälsa straffar sin dotter.Även om berättelsen beskriver ett lidande så finns det ändå något poetiskt och melankoliskt vackert i den.Miljöbeskrivningarna är tecknade så att man känner att man står både under midnattssol och norrsken,man känner dofter av Gevalia kokkaffe och kanelbullar,pölsa och pitepalt.
Det är en bok som väcker frågor om hur mycket man klarar som barn för att just överleva.Hur skadad blir man av en sådan uppväxt och går det att få barndomens sår att läka?Även om det är erbarmeligt lidande så skriver hon ändå utan offerkofta men inte så sakligt att det bara blir händelser staplade på varandra.Boken ger en känsla av att hon har försonats med hur hon blivit behandlad ,hon är inget offer utan ett offrat barn vilket är skillnad,ett offer blir kvar i det svåra men en person som blivit offrad kan resa på sig som en Fågel Fenix.
En bok som satte sig i själen!
Uppväxten sker i en liten ångermanländsk by utanför Örnsköldsvik,föräldrarna flyttade dit på grund av jobb men var bördiga från Voulerim-trakten.Det finns ett utryck:Norrländskt svårmod och nog får Ethel sin beskärda del av det.Laestadianismens pietism finns i periferin,mamman äter psykmedicin lika lätt som Läkerol och blandar det mellan varven med alkohol,även fadern är duktig på att dränka sina sorger i Skogsstjärnans djup.
Ethel är mobbad i skolan och den enda riktiga vän hon har är katten Mille.Hon är oälskad av modern och som beroende på vart hon är i sin psykiska ohälsa straffar sin dotter.Även om berättelsen beskriver ett lidande så finns det ändå något poetiskt och melankoliskt vackert i den.Miljöbeskrivningarna är tecknade så att man känner att man står både under midnattssol och norrsken,man känner dofter av Gevalia kokkaffe och kanelbullar,pölsa och pitepalt.
Det är en bok som väcker frågor om hur mycket man klarar som barn för att just överleva.Hur skadad blir man av en sådan uppväxt och går det att få barndomens sår att läka?Även om det är erbarmeligt lidande så skriver hon ändå utan offerkofta men inte så sakligt att det bara blir händelser staplade på varandra.Boken ger en känsla av att hon har försonats med hur hon blivit behandlad ,hon är inget offer utan ett offrat barn vilket är skillnad,ett offer blir kvar i det svåra men en person som blivit offrad kan resa på sig som en Fågel Fenix.
En bok som satte sig i själen!