Sanatoriet

Sarah Pearse
På ett imponerande, isolerat hotell, högt upp i de schweiziska alperna, befinner sig Elin Warner, högst motvilligt. Hon har tagit ledigt från jobbet som polis, och när hon får en inbjudan att fira sin bror Isaacs förlovning har hon inget annat val än att acceptera. Hon anländer mitt i en rasande storm och känner sig omedelbart på helspänn. Hotellet var tills helt nyligen ett sanatorium, och trots att det är vackert, gör stället henne nervös. Morgonen därpå vaknar de och upptäcker att Isaacs fästmö Laure är förvunnen, och Elins oro växer. Stormen gör att ingen kan ta sig vare sig in eller ut, och ju längre Laure saknas, desto mer växer paniken hos de andra gästerna. Det ingen ännu har insett, är att ännu en kvinna har försvunnit. Och hon är den enda som kunde ha varnat dem för hur stor fara de befinner sig i ...
Jag hade väldigt höga förväntningar på Sanatoriet, då jag både har hört och sett gott om den. Och den börjar bra! Platsen och miljön är som gjord för en spänningsroman, lägg där till en storm som gör att ingen kan ta sig varken till eller från hotellet och en polis som inte är i tjänst men ändå är på plats och får göra det bästa av läget. Kan det bli annat än bra?

Nja. Sanatoriet är förvisso en välskriven och nervkittlande bok som börjar väldigt bra, men sen blir det rätt rörigt tycker jag. Många karaktärer att hålla ordning på, och Elin gör hänvisningar till saker som har hänt tidigare på ett sätt som gör att jag förvirrat undrar om det här är del två i en serie och jag har missat den första. Jag får heller ingen direkt känsla för Elin, varken som polis eller huvudperson. Även om boken inte infriade mina höga förväntningar, så är jag nyfiken på den cliffhanger som avslutar boken, och jag tänker läsa andra delen, som utkommer på engelska sommaren 2022. Får vi då fördjupa oss i vem Elin Warner egentligen är?