Elin Edberg

Användarprofil
För den stora spelfantasten så borde inte Dragon Age vara en främmande titel både på en spelserie och på dessa fantastiska serieböcker! I denna får man följa kung Alistair som var en helt oemotståndlig karaktär i första spelet. För den inbitne nörden är det härligt att få gräva ner sig i samma värld, känna igen referenser och följa en del favoritkaraktärer en bit till i berättelsen. Denna är dessutom oerhört vältecknad. Ja, snygg helt enkelt! Och berättelsen är fartfylld och väldigt spännande. Det enda negativa är att det inte är en så lång serie, så jag rekommenderar att köpa The Library edition så får man tre serier i samma volym. Helt klart värt det! Det är mörkt, lite lagom grimdark, high fantasy med allt man förväntar sig av genren och lite till. Det är aldrig för sent att bli en serie-nörd, jag är väldigt glad att jag läste denna!
Boken behandlar ett oerhört tungt ämne, psykisk ohälsa hos en förälder med två barn, Maria och Sofia. Det är oundvikligt att livet inte skulle påverkas av mammans mående. Hon som jag får beskrivet redan i de inledande kapitlen försöker hänga sig i sin dotters hopprep. Boken är sitt ämne till trots lättläst och varvar inläggningar på psyket med vardagligheter - för allt var inte hemskt. Det som kanske var värst är ändå tyngden av en familjehemlighet. Att ingen skulle få veta vad som verkligen utspelade sig innanför hemmets väggar. Skam och sorg och skuldkänslor stiger till ytan men förtigs, tills den dagen det blir omöjligt att dölja det längre. Dagen då Marias mamma lyckas med det hon föresatt sig: att ta sitt liv.

Författaren har baserat händelserna i boken på sina egna upplevelser av att växa upp med en psykiskt sjuk förälder. Kaoset och allt det oförutsägbara som gör att man inte kan ta vänner med hem av rädsla för att mamman skulle drabbas av något av sina utbrott av ångest. Det som drabbar mig är hur skamfyllt det varit och delvis fortfarande är att vara drabbad av psykisk ohälsa. Att det ska förtigas. Att den sjuka ska låtsas vara frisk i så stor utsträckning som det bara är möjligt, oavsett konsekvenserna. För det är alltid värre om andra får kunskap om ”galenskapen”.

Jag kommer rätt snabbt in i boken och sedan blir det svårt att lägga den ifrån mig. Jag måste få veta hur det går för Maria och hennes familj. Det gör mig glad att böcker som denna skrivs idag, som en motvikt till den tystnadskultur som funnits kring psykisk ohälsa. Den behövs. Den är viktig. Fler är drabbade än man kan tro, och bakom även den mest välputsade fasad kan det dölja sig djupa trauman som behöver få komma in i ljuset för att kunna bearbetas och helas. Jag uppskattar att Anna Kansell också lägger några sidor på slutet med kontaktuppgifter till olika stödlinjer. Hon vill med sin bok hjälpa de med liknande erfarenheter som sig själv, och deras anhöriga. Jag kan varmt rekommendera denna bok.
För en bokälskare som du kanske inte riktigt vet vad denne har läst eller äger för böcker, så är ett presentkort på en bok den ultimata presenten. Det kan liksom inte bli fel! Särskilt inte i dessa pandemi-tider, då är en bok vägen in till en ny plats, med nya möjligheter fria för läsaren att utforska, och dessutom helt i enlighet med rådande restriktioner. Perfekt!
Jag har med iver läst klart Flickan med gåvorna av M.R Carey och kan knappt vänta tills jag får tag i Pojken på bron! Jag har insett att jag haft nöjet att läsa väldigt många riktigt bra böcker i år och denna sällar sig till min topp fem. Den är oerhört bra skriven, historien känns trovärdig och man sugs in i handlingen och dess bitvis filosofiska funderingar, för vad konstituerar en människa egentligen? Jag som har en hatkärlek till zombies var rädd att denna skulle bli för obehaglig för mig men jag skulle absolut kalla den för en thriller snarare än en skräckbok. Den är oerhört spännande, men blir aldrig för mycket enligt min mening.

Karaktärerna som jag får möta är oerhört realistiskt återgivna och jag känner mot slutet att jag verkligen lärt känna dem. Det är en riktig dystopi när de är som bäst! Och slutet sedan! Jag älskar slutet, för det syr verkligen ihop berättelsen på ett skickligt sätt när jag inser hur författaren hela tiden strävar fram mot detta, inte oväntade, men helt rimliga slut. Jag känner mig tillfreds när jag stängt boken och drabbas omedelbart av den där ilande känslan av tomhet när man tvingas ut ur en riktigt bra historia. Tur att det finns en uppföljare!
Jag och min man köpte vårt första Lego creator expert modulbygge för 4 år sedan, och sedan dess är vi helt fast! Det är en mysig gemensam hobby när vi ibland sitter och bygger ihop på kvällarna när barnen sover (om det är ett stort och lite väl komplicerat bygge) eller så bygger vi hela familjen. Lego har ett stort samlarvärde och väldigt bra andrahandsvärde. Vi unnar oss något större bygge några gånger på året; bland dem en helt fantastisk 50-tals diner. Lego är verkligen en leksak som håller för både barn och vuxna (och mycket roligare än pussel!), kan varmt rekommendera i synnerhet de stora modulbyggnaderna!
Melinda Salisburys målande debut har blivit nominerad till en stor mängd litterära priser i England och det finns planer på att göra en tv-serie av hennes mörka och fascinerande värld. Syndätarens dotter är första delen i trilogin Kampen om Lormere.

Först vill jag bara påtala vilken trevlig titel det på boken! Den väcker nyfikenhet. Den talat om för mig att läsningen nog kommer att vara av det mörkare slaget. Vem vill inte veta mer om någon som kan äta synder? Jag tyckte om boken, den var lättläst, den innehöll intressanta och spännande vändningar. Huvudkaraktären har jag sett beskrivas i en del recensioner som en besvikelse. Att hon var mesig. Men jag kan verkligen uppskatta att hon i sin roll inte är en superkvinna. Hon är inte som särlingen Katsa i serien om De Utvalda av Kristin Cashore som är en tuff mördarmaskin, som på liknande sätt som Twylla fått den otacksamma uppgiften att mörda på beställning. Twylla känns rätt jordnära och mänsklig i sina val och sitt sätt att agera. Det som dock stör mig – och vad är det att störa sig på egentligen? – är det faktum att hennes kärleksintresse heter Lief. Min hjärna vill bara kasta om det till Leif. Och Leif är inte det mest spännande namnet (förlåt alla Leifs där ute!) på en het och vänlig vakt som förför den unga kvinnan som ingen annan vågar närma sig. Nåja. Om man bortser från detta så uppskattade jag läsningen. Jag drogs snabbt in i den, uppskattade språket och världsbygget, och det som ska vara romantiskt och hett är det på en lagom nivå.

Syndätarens dotter får 3,5 stjärnor av mig. En trevlig ungdomsroman och jag kommer att läsa de andra två delarna när dessa kommer ut på svenska.
Denna bok har jag dröjt med att läsa för att jag tänkte att den kanske var för ryslig för mig. Är så glad att jag ändå vågade börja läsa för detta är utan tvekan en av de bästa böckerna jag läst i år! Så nöjd över alla snygga ordval, alla fantastiska formuleringar, ett hejdlöst tempo och en originell historia. Det tog mig 22 timmar att plöja, hade glömt att det kändes så här att sugas så fullständigt in i en bok, lite som baksmällan man fick efter att ha sträckläst Harry Potter när boken var ny och man gick med näsan i den tills man tvingandes ut i den verkliga världen igen. Blev tvungen att lägga mig tidigt eftersom jag låg uppe och läste till alldeles för sent på natten för att jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig boken.
Jag älskar formatet på boken, alla snygga och kusliga gamla fotografier som sätter stämningen och bygger världen på ett för mig nytt och spännande sätt. Har du inte läst denna än? Bara gör det, säger jag! Den är fantastiskt underhållande och spännande.
Vera Svanssons familj är excentrisk och rolig att stifta bekantskap med. De är helknäppa, som baksidan utlovar och jag kan inte annat än att hålla med. Det är en rolig och lättläst bok från 9-12 år, men jag hade stor behållning av min läsning så den funkar på boktokiga vuxna också! Jag skrattar rätt ut några gånger och sitter och fnissar mycket under läsningen. Moster Bibban har jag förstått är en karaktär som uppskattas av många och jag stämmer in i hyllningskören. Hon är helfestlig! Men de helfestliga elementen går att hitta hos resten av karaktärerna också, så blir inte Bibban din favorit så blir kanske någon annan det, till exempel den taco-tokige pappa Bosse?

Teman i boken är vänskap men också pirrig förälskelse så där som det kunde vara när man var 11 år gammal. Men vad gör man om killen man gillar visar sig vara rätt taskig? Ja, det får du veta om du läser! Boken påminde mig om Berts dagbok som jag läste som barn, förutom att denna färgglada bok varken cementerar en utdaterad syn på män och pojkar i synnerhet, eller saknar genusperspektiv som tyvärr får Bert-böckerna att kännas verkligt omoderna. Vera Svansson är en värdig ersättare för Bert Ljung, inte ett ”balla-balla” i sikte någonstans, och kanske just därför genuint rolig och lätt att tycka om. Över och ut, en lovande debut!

Du, bara

Anna Ahlund
Boken rör sig kring huvudpersonen John, som är 16 år som under sommaren lär känna den 18 årige Frank och faller som en fura. Men Frank har sitt bagage och har precis börjat komma tillbaka efter en period då han mått väldigt dåligt. Han är helt klart intresserad av John, men vet inte om han vågar öppna upp sig för kärleken, för han orkar inte bli sårad igen. Författaren har ett lätt språk som hon väver in fantastiskt fina detaljer och beskrivningar. Jag tänkte genom läsningen flera gånger att ”wow, vilken mening” och det blev aldrig tråkigt utan handlingen vindlade vidare i tonårens trånande första kärlek. Karaktärerna är underbara. Handlingen centrerad kring deras relationer. Jag kunde minnas mina egna känslor i tonåren av att tråna och vara olyckligt kär, läsningen väckte många minnen och mitt hjärta värkte för John och Frank. På det hela taget en urmysig bok som jag är jätteglad att jag läst! Har du inte läst den, gör det!

Närhetsprincipen

Hanna-Linnea Rengfors
Det är en gedigen poesisamling, förmodligen den tjockaste jag läst och det är svårt att på förhand veta vad denna rosa pärla kommer att bjuda på. Tankar som väcks under läsningen pendlar mycket mellan min egen verklighet som mamma, kanske är det därför Rengsfors rader träffar mig så precist. För är inte föräldraskapet ett lidande i sig själv? All skräck inför katastrofer som skulle kunna drabba den som blivit viktigare än en själv. Denna rädsla sammanbinder i stort sett alla människor – för vi är alltid mer lika än olika varandra. Ändå har vi vårt behov av att dela upp och kategorisera. På ett lysande sätt, skulle jag vilja hävda, får Rengfors denna skillnad att stå ut i sin absurditet.
Diktsamlingen är fullmatad av kontraster. Katastrofer över världen, både i det stora och i det lilla, kan jag se som ett återkommande tema. Känslan av maktlöshet inför att det kan drabba alla, närsomhelst. Men hur rimligt är det att vara orolig för sina barn i Sverige? Vilka är farorna här? Det finns en ängslighet hos många som speglar en mycket märklig tid.
Det finns ett systerskap i det Rengfors skriver. Oron som en kvinnlig kollektiv känsla. Flicksysslor kan vara mer än vad det låter som, det kan vara sjuksköterskan på andra sidan jorden som offrar sitt liv för att hjälpa någon annan, kvinnorna med slöja som kämpar för sin rätt att höras, finnas. Men om dessa kvinnor vet vi ingenting, vi känner inte deras namn. De befinner sig för långt borta, deras samhällskontexter allt för annorlunda mot vår egen. De gör enorma uppoffringar, är beredd att gå i fängelse för rättigheter vi tar för givna. I vår del av världen är flicksysslor något diametralt annorlunda. Ändå finns det en röd tråd eftersom vi alla utnyttjas i en värld styrd av män styrda av pengar.
Det är omöjligt att inte bli berörd av Närhetsprincipen, det är starka bilder och skeenden som fladdrar förbi i en strid ström och som ger perspektiv på det egna priviligierade livet. Den kommer att stanna hos mig länge.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.