Lotten Glans

Det händer ibland att det är slumpen som avgör att man läser en bok. Det händer också då och då att det är just då man blir som mest överraskad. Och det händer också då och då att det är då man blir helt golvad. Det är vad som hände med mig och Monica Magnus 1966. Så kortfattat kan jag säga: Läs boken!

Monica Magnus 1966 är en sorglig berättelse trots att det är kärleken som står i centrum. Kärleken och förmåga att ge eller få kärlek. Jag kan inte komma på någon bättre beskrivning än det engelska begreppet ”heartbreaking”. När jag började läsa insåg jag inte först att det här är en verklig historia, om än med en hel del friheter från författarens sida, med karaktärernas tankar invävda, inte minst Monicas egna. Biografier brukar jag säga inte är min favoritgenre men när en sådan här bok dyker upp så får jag omvärdera det. Något med dessa verkliga berättelser, även sådana som tar ut svängarna en del, griper mig på ett speciellt sätt. När jag hade läst ut Monica Magnus 1966 var jag tårögd och kunde knappt andas.

Skuggan bakom dig är en lättläst deckare med bra tempo. Anna Jansson är skicklig på att bygga spänning genom relativt korta kapitel, växelverkan mellan karaktärernas upplevelser och att inte låta läsaren veta mer än karaktärerna. Redan när jag läste första boken i den här serien blev jag förtjust i miljön som jag tycker beskrivs väl. Jag är svag för böcker som utspelar sig på platser jag har någon kännedom om, i synnerhet när de lyckas beskriva platserna väl. Örebro är välkänt, då vi brukar vara där varje sommar med familjen. En del av historien utspelar sig på Orebaden i Hälsingland, och även där har jag varit. Anna Jansson använder alltid deckarformen för att ta upp aktuella fenomen – i Skuggan bakom dig är det välfärdssverige och bidragssystemet som står i fokus. Vad händer när man faller igenom?

Karaktärerna i Bergslagen Blå serien känns intressanta och fräscha. Det är väl inte helt rättvist att jämföra med Maria Wernserien, där det kommit ut 21 böcker, men jag känner en helt annan nyfikenhet när jag läser den här serien. Jag gillar att karaktärerna fått utvecklas sen Dotter saknad, och att det som hände där har fått betydelse för hur de mår och är. Visserligen finns det en anknytning till Kristoffers närmiljö i den här boken också, i och med att Sara ingår i utredningsgruppen, men det är ingen upprepning av första boken. Jag får ett betydligt bättre intryck av Kristoffer i den här boken, men det är fortfarande Ingrid som är min favorit.

I mångt och mycket är Sara huvudpersonen i Skuggan bakom dig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om henne, ibland irriterar hon mig, ibland så tycker jag det skymtar fram något bra och klokt bakom den utbrända Sara. Ibland känns hennes utbrändhet ologiskt skildrad, dvs vad hon orkar eller inte orkar, men det finns ju heller ingen direkt mall för hur man ska bete sig under de förutsättningarna.

Tolv veckor med dig är en välskriven, fin och väl tecknad feelgoodberättelse. Jag får erkänna att jag var lite skeptisk till att temat abort och ovilja att ha barn skulle passa för en feelgood, men Johanna Schreiber lyckas verkligen ro det i land helt och hållet. Framförallt så handlar det om karaktärerna, hur de växer under berättelsens gång, men också att hon utnyttjar allvaret och svärtan i temat som kontrast till det fina. Precis som det ska vara i bra feelgood. Jag är inte helt förtjust i slutet, men lämnar ändå boken med en bra och mysig känsla.

Karaktärsteckningarna i Tolv veckor med dig är mycket bra. Jacob och Linnéa är visserligen attraherade av varandra från början, men när de kastas in i allvaret sker det snabbare än vad de tänkt. Märkligt nog så växer det fram en kemi mellan dem, som skildras bra och trovärdigt. Jag är förtjust i hur bikaraktärerna förändras ju mer man som läsare får lära känna dem, exempelvis Jacobs vän Philip. Genom sitt förhållande ser de sina respektive vänner i nytt sken, precis som det kan vara i verkligheten.

I sina karaktärsbeskrivningar så utmanar Johanna Schreiber schablonerna vad gäller hur en kvinna eller man ”ska” vara. Det lyckas hon mer utan att det blir fånigt eller övertydligt, även om jag som läsare lägger märke till det. Karaktärerna är långt ifrån mig och mina vänner i stil och miljö, men de är intressanta att läsa om.

Tolv veckor med dig var en trevlig överraskning, och jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Johanna Schreiber

Omdöme: Fin feelgood med ett annorlunda tema
Betyg: 4

Jag kommer hem till jul är en mysig historia med en fin ton. Jag upplever boken som en feelgood som försöker vara romance, och kanske hamnar någonstans i gränslandet. Men känslan som jag får när jag läser den är mer feelgood, och även om det är en kärlekshistoria så är det inte så mycket romance (som genre). Speciellt förtjust blir jag i ordväxlingarna, i de finns en humoristisk och varm ton. Både det och hur berättelsen utvecklar sig gör att jag fick en varm och glad känsla av att läsa Jag kommer hem till jul. Som det ska vara med feelgood. Och precis vad jag behövde. Så jag plöjde den på en dag.

Karaktärerna är tecknade med värme och jag tycker omedelbart om dem. Ja, alla utom Robert då. Jargongen är underhållande, och det är en rolig samling personer som jag tycker om att läsa om. I synnerhet i Emilys familj så får man känslan av att det här är människor som verkligen tycker om och bryr sig om varandra, och Evan passar bra in. Trots förvecklingar och misstag så behandlar Emily och Evan varandra med respekt, en förutsättning för att jag ska tycka om en kärlekshistoria. Ett plus också till att Emily är en vuxen kvinna med ett yrke som hon trivs med.

Jag kommer hem till jul, är som titeln avslöjar, en berättelse som utspelar sig under julen. Jag läste den under våren, och det fungerar, men jag kan rekommendera den som jul-feelgood. Det finns en hel del referenser till filmen Love actually i boken, min favoritfilm i jultider.

I grunden är Jag kommer hem till jul en enkel historia men den lyfter av karaktärerna och dialogen. Jag skulle gärna sett Jag kommer hem till jul som film, det är en äkta romcom. Joanna Bolouri har skrivit fler böcker, och det kan hända att jag kommer att läsa mer av henne.

Omdöme: Mysig feelgood med fin jargong
Betyg: 4-

En evig sömn är en välskriven spänningsroman med en suggestiv ton. Som alltid när jag läser något av Anna Roos så vill jag framhålla hennes böcker som ett gott exempel på korta böcker. En evig sömn är inte mer än 236 sidor men Anna Roos lyckas få fram spänning, miljö och bygga karaktärer. Fler sidor behövs inte för att det ska bli en riktigt bra bok. Skulle jag sammanfatta mitt intryck av En evig sömn i ett ord så är det ”snyggt”. Snyggt och välkomponerat i språk, händelseförlopp och karaktärer.

Det är ett halvår sedan jag läste förra boken och det är tydligen alldeles lagom för att jag ska komma ihåg karaktärer och relationer. Jag kan inte säga att jag direkt tycker om Vera, men jag börjar förstå henne mer och mer. Hennes agerande blir mer förståeligt, och hennes interaktion (eller brist på interaktion snarare) med sina kollegor tycker jag är mycket väl beskrivet. Hennes relation till sina barndomsvänner och deras föräldrar är betydligt knepigare och underligare. Mina favoriter bland karaktärerna är Solveig och fågeln Romeo.

Jag är kluven till berättelsen om Veras uppväxt som löper som en röd tråd genom den här serien. Å ena sidan är den en del av spänningsfaktorn, å andra sidan så är det något obehagligt och ofullständigt i den. Kanske blir det annorlunda i den tredje och avslutande delen. Tillbakablickarna i En evig sömn blir mer som avbrott än delar av historien. Och som i så många andra böcker i kursiv stil…

Serien Morden vid världens ände utspelar sig i Trosa. Precis som när jag läste förra boken är jag glad för att mina barndoms somrar i Sörmland ofta innefattade ett besök i Trosa. Och Tullgarns slott har vi varit på flera gånger. Men jag lockas också att åka dit igen, för att insupa miljön. Det är en perfekt plats att låta en sådan här serie utspela sig!

I grunden är mysteriet i En evig sömn inte något uppseendeväckande, men boken är ändå spännande att läsa. Spänningsfaktorn i En evig sömn beror på Anna Roos sätt att bygga historien, att beskriva utan att beskriva i detalj. Hon är riktigt bra på att skriva det där slutet på böcker som gör att man som läsare funderar en vända till.

Jag brukar inte lägga märke till omslag på böcker, men den som har designat de här omslagen har lyckats. De förmedlar stämningen, och har anknytning till vad som händer. Som tur är kommer den tredje delen, I mörka vatten, redan i oktober i år. Den vill jag läsa!

Führerns barnmorska är en intressant och välskriven bok. Det finns ett grundläggande moraliskt/etiskt dilemma som jag tycker Mandy Robotham hanterar väl. Berättelsen känns fullständigt orealistisk, men blir ändå intressant ur just det moraliska perspektivet, som en form av tankeexperiment. Det märks att Mandy Robotham är barnmorska för de bitarna är betydligt mer detaljerat beskrivna än de brukar vara. Man kan verkligen vara fylld av beundran för yrket som sådant!

I början av boken var jag lite skeptisk, det kändes som om det fanns någon märklig obalans i berättandet, men efterhand så växte den och totalintrycket var positivt. Förmodligen var det när jag släppte tanken på att det skulle vara realistiskt… Att boken blir intressant beror, utöver det etiska dilemmat, på huvudkaraktären och skildringen av barnmorskeyrket och allt som det innebär.

Språkligt tar det tid för mig att komma in, jag tror jag skulle varit mindre kritisk om jag läst den på engelska. Jag-formen är jag inte förtjust i, men efterhand så fungerar den riktigt bra i Führerns barnmorska. Tillbakablickarna är snyggt invävda, och bidrar till att man som läsare fortsätter vara nyfiken på huvudkaraktären. Eftersom en av huvudpersonerna är Eva Braun förekommer även andra kända personer som bifigurer av olika dignitet. Det behövs för berättelsen, men jag är mindre förtjust i de beskrivningarna.

Führerns barnmorska är Mandy Robothams debut och jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av henne. Vore intressant att se vad hon kan göra av ett annat tema.

Sen for jag hem är en suggestiv berättelse som går in under huden. Den språkliga dräkten i den här serien är lika fantastisk som den är speciell. Ett antal nyskapande ord dyker upp som är så mitt i prick att jag bara kan le. Det är något hypnotiskt när jag läser, jag sugs in i berättelsen utifrån det sätt den berättas på och karaktärerna som befolkar den. Man måste ha fokus och vara uppmärksam under läsningen, samtidigt som det aldrig blir något som skaver eller är i vägen, så boken är ändå lättläst. Även i en stressig tid förmådde Sen for jag hem att fånga mitt intresse. Sen for jag hem är också ett kärt återseende med den karga, ärliga och komplexa janakippo. Jag vet inte vad jag skulle tycka om jag mötte henne i verkliga livet, men hon är till det yttersta mänsklig och trovärdig. Sen for jag hem är en destruktiv och sorglig berättelse, men med en allmänmänsklig kärna som gör att man ändå ser ett visst hopp. Det är förunderligt hur överlevnadsbenägna vi är.

Sen for jag hem är på många sätt en bra avslutning av en fantastisk trilogi men det är några saker som gör att den inte sveper med mig lika absorberande som tidigare delar. Framförallt är det miljön. Jag har älskat det norrländska (och ja, jag vet att det är mycket som varierar inom Norrland, men jag känner igen så mycket) i både karaktärer och miljöer. Att janakippo minns tillbaka på Stockholmstiden kan jag förstå, det ger något om hennes bakgrund, men det är inte lika bra som Norrland. Men det som drar ner helhetsintrycket är turen till Bohuslän som blir alltför stor del av berättelsen för min smak. Jag har inte heller någon relation till den typen av miljö.

Den första delen handlar i stor utsträckning om Fadern, den andra om Modern, och även om Fadern återkommer här så är det janakippos relation till sin dotter som berättelsen rör sig i cirklar runt. Det ger upphov till en hel del tankar, och ger ett annat perspektiv på janakippo. Jag upplever också ett större fokus på janakippos fysiska utseende, som jag inte minns från tidigare böcker.

I hela trilogin finns genom janakippos liv en del träffsäkra betraktelser över vår samtid. Allt från privatisering av äldrevård till beskrivningar av de unga människor som kommer till Sverige för ett bättre liv men som blir utnyttjade. Det är intressant och bra gjort, och man blir aldrig skriven på näsan.

En sista fundering som jag behöver prata om med någon som läst boken – hur tolkar ni avslutningen?

När jag först plockade upp Jag for hem till bror var jag skeptisk. Beskrivningen lockade mig inte, och de första sidorna kämpade jag med språket (jag som är en grammatikfascist). Men sen blev jag helt fast, och som helhet är den här trilogin en av de bästa jag läst på senaste år. Jag är nyfiken på vart Karin Smirnoff ska ta vägen nu i sitt författarskap.