Monica Magnus 1966
Bok av Ulrika Ewerman
År 1965 påbörjas en sann kärlekssaga. 14-åriga Monica är på en fest och önskar att alla kunde gå hem. Hon är trött på sin pojkvän Janne som bara vill festa. Plötsligt står den åtta år äldre Magnus i dörröppningen. Hon följer med honom och upplever den stora kärleken. Samtidigt sitter Monicas mamma Anna-Britt och hoppas att dottern inte ska göra samma misstag som hon själv.
Det händer ibland att det är slumpen som avgör att man läser en bok. Det händer också då och då att det är just då man blir som mest överraskad. Och det händer också då och då att det är då man blir helt golvad. Det är vad som hände med mig och Monica Magnus 1966. Så kortfattat kan jag säga: Läs boken!
Monica Magnus 1966 är en sorglig berättelse trots att det är kärleken som står i centrum. Kärleken och förmåga att ge eller få kärlek. Jag kan inte komma på någon bättre beskrivning än det engelska begreppet ”heartbreaking”. När jag började läsa insåg jag inte först att det här är en verklig historia, om än med en hel del friheter från författarens sida, med karaktärernas tankar invävda, inte minst Monicas egna. Biografier brukar jag säga inte är min favoritgenre men när en sådan här bok dyker upp så får jag omvärdera det. Något med dessa verkliga berättelser, även sådana som tar ut svängarna en del, griper mig på ett speciellt sätt. När jag hade läst ut Monica Magnus 1966 var jag tårögd och kunde knappt andas.
Monica Magnus 1966 är en sorglig berättelse trots att det är kärleken som står i centrum. Kärleken och förmåga att ge eller få kärlek. Jag kan inte komma på någon bättre beskrivning än det engelska begreppet ”heartbreaking”. När jag började läsa insåg jag inte först att det här är en verklig historia, om än med en hel del friheter från författarens sida, med karaktärernas tankar invävda, inte minst Monicas egna. Biografier brukar jag säga inte är min favoritgenre men när en sådan här bok dyker upp så får jag omvärdera det. Något med dessa verkliga berättelser, även sådana som tar ut svängarna en del, griper mig på ett speciellt sätt. När jag hade läst ut Monica Magnus 1966 var jag tårögd och kunde knappt andas.