The Book of Fate

Det kan inte vara lätt att vara författare i Iran. Boken publicerades efter mycket om och men under den mer reformvänliga presidenten Khatami styrelseperiod bara för att bli bannlyst igen under president Ahmadinejad...det tog 7 år innan den efter en lång process blev godkänd igen.... .

Hur som helst jag sträckläste den här boken på 2-3 dagar....jag kunde inte sluta läsa. Det är en riktig bladvändare utan tvekan. Länge sedan jag legat vaken till långt in på natten för att läsa ! .

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken saknar djup, språket är stundtals platt (vet inte om det är översättningen) och det är så mycket i detta levnadsöde som kläms in på över 500 sidor. Sannolikt hade det här kunnat bli en serie om 4 böcker à la Neapelserien. Men som sagt med tanke på hur lång tid det tog att få den här enda boken att segla är det möjligtvis ”mission impossible”.... .

Boken följer Massoumeh en kvinna i Iran och hennes uppväxt och levnadsöde före, under och efter revolutionen i Iran. Väldigt intressant och som sagt...oavsett eventuella tillkortakommanden fullständigt slukade jag den här boken. Rekommenderas!

Det är 60-talet, och Massoumeh är en hårt hållen tonåring. Hon älskar skolan, men hennes bröder tycker inte hon har i skolan att göra, hon är ju en tjej. Men hennes pappa har godkänt det.

Parvaneh är hennes bästa kompis som hon delar allt med. I ett apotek de ofta går förbi, jobbar Said. Massoumeh och Said blir förälskade. Men när bröderna får veta detta, misshandlar de Said. Han tvingas fly landet. Massoumeh tvingas sluta skolan och gifts bort mot sin vilja med en man hon aldrig träffat, Hamid.

Livet blir inte alls som Massoumeh tänkt sig.
Hamid är en aktiv kommunist som sätter hela familjen i fara.

Jag älskar denna bok. Den är så bra, helt fantastisk. Den griper verkligen tag i en. Det är dramatiska livsöden, spänning och sorg. Intressant också att man får följa utvecklingen i Iran från 60-talet till nu. Massoumeh är en stark kvinna i en mansdominerad kultur. Jag gillar henne.

Denna kommer följa med mig länge.

Boken förbjöds i Iran när den kom ut, men är nu en av de mest sålda i landet.

Det är onekligen svårt att inte jämföra Parnoush Saniees "Det som väntar mig" med Elena Ferrantes Neapelkvartett. Medan Ferrantes böcker börjar på 50-talet, har Samiees sin start först någon gång på 60-talet, men behandlar samma teman med lite olika grader i helvetet. Flicka kämpar för sin utbildning i ett patriarkalt samhälle. Patriarkala familjestrukturer. Revolutionärer under kommunistisk flagg...

Massoumehs familj flyttar från religiösa Qom till liberalare Teheran och hon hamnar mitt i krocken när hon blir förälskad i den unge apotekassistenten Saïd. Att vara dotter till en trängt religiös familj där man räds för sitt liv oavsett om man gjort fel eller inte är inget man skulle önska någon. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag valt att avsluta livet om jag vore i stackars Massoumehs skor. Vad jag hade gjort i verkligheten vet jag inte men huvudkaraktären finner en väg ut på det mest osannolika ställe.

Boken ger upphov till en mängd motsägelsefulla känslor. Jag tycker om huvudkaraktären, älskar att hon håller utkik medan hennes son klottrar revolutionära budskap om natten, hennes man och barn är också realistiskt skildrade och jag är svag för stackars bortglömda Bibi som bor på våningen under. Samtidigt hyser jag ett starkt hat för Massoumehs bröder under hela boken, en slags frustrerande vrede som pyser ut genom porerna.

"Det som väntar mig" är ingen lättläst bok, jag kom på mig själv med att inte klara av lika många sidor av denna som jag gjort med alla andra böcker jag läst denna månaden, antagligen på grund av dess tyngd.

Jämförelsen med Ferrantes verk görs för varje kapitel men Saniee beskriver också ett Iran i frändring, ett med Shahn, ett under revolutionen och ett efter. Har man läst "Persepolis", eller på annat sätt är bekant med Irans historia känner man igen det man ser genom Massoumehs ögon.

Jag lämnar boken djupt berörd men också frustrerad över hur Massoumeh förtryckts först av sin familj, sedan av samhället, sina bröder och slutligen av sina egna barn. Hon är dock ingen passiv karaktär som bara låter allt ske, hon har en egen vilja och hävdar den så fort hon får tillfälle.

Slutligen, var det en bra bok? Fantastisk. Njöt jag av läsningen? Oftast inte. Det är inte direkt feelgood. Men stundtals glimtar solen fram och skänker läsaren sinnesro. En sund i alla fall...