Recensioner av Vilda Rosenblad

Jessicas vegomiddagar : Hur lätt som helst av Jessica Frej

Betyg 4
Jessica Frej, som gjort sig känd som TV-kock och kokboksförfattare med inriktning på det enkla. "Hur lätt som helst" heter hennes kokböcker, och denna är alltså vegetarisk. Naturligtvis kan man göra det mesta veganskt också, det är bara att byta ut!

Jag har faktiskt redan lagat flera saker ur kokboken. Många recept passar oss alldeles utmärkt eftersom de är just sabba och innehåller få ingredienser. Perfekt för stressade somamrlovsföräldrar (sommarlov är för föräldrar alltså motsvarigheten till att arbeta dubbelt inför ett stort event eller en kongress för såna som planerar sånt). Vi har provat sommargrytan på egna potatisar. morotssoppa med salvia och tofutacos. Ganska snart kommer Picklespizza stå på menyn också, jordnötssopa och Gotlandssallad. Alla veganifrierade då...

Jessicas vegomiddagar är en perfekt liten bok för folk som inte är vana vid att laga vegetariskt och som känner att det är komplicerat, eller svårt att få till.

Folktro : på 31 olika sätt av 30 olika författare av Cecilia Larsson Kostenius m.fl.

Betyg 3
Denna koloss till novellsamling låg på mitt nattduksbord under semesterveckan och fick ligga kvar även efter att vi kom hem, om än på ett annat nattduksbord. Jag hade tänkt läsa en berättelse varje kväll men det blev liksom inte av. Kvällen kom, barnen somnade, vi la oss i sängen och tog upp våra böcker... men oftast blev det inte "Folktro" utan den andra bok jag just då höll på att läsa. Undrar varför?

Nej, detta är inte en diskret diss av boken, ett avfärdande med ord som "inte riktigt i min smak". Jag läste inte boken på kvällen för att jag föredrog att läsa den dagtid. Klarade inte riktigt av den kompakta tystnaden som la sig över min mammas egenbyggda, knasiga, lilla stuga efter att ha läst om barnamord och blodtörstiga husdjur.

"Folktro" innehåller 31 noveller, skrivna av 30 författare på titelns tema. Mest nordisk mytologi, men inte endast. Exempelvis får vi läsa en novell om mitt favoritväsen (antagligen sedan ett gammalt Arkiv X-avsnitt som jag skulle tycka var hemskt dåligt om jag såg idag) Golem. En annan utländsk besökare är Kikimora, ett kvinnligt väsen som bosätter sig i hus efter dödfödda barn, eller barn som blivit bortbytta och skapar problem för värdfamiljen.

Oftast fäster man sig lättare vid de längre novellerna, men inte alltid. Och ibland har man dessutom bara tid med en tiosiding. Särskilt när man är på semester med barn. Därför är formatet perfekt.

Jag rekommenderar den här samlingen för alla som behöver lite skräck i livet, men inte vågar lägga en hel roman bredvid sängen, utan vill ha lite läskig sidoläsning.

Vegetarian på riktigt? av Karin Tuvell

Betyg saknas
Det finns många fördelar med vegansk kost. Den främsta kanske är att man inte orsakar onödigt lidande, många har lagt av med animaliska produkter efter att ha sett en dokumentär om köttproduktion. Även jag blir påverkad av sånt men min motivation är klimatrelaterad. Sen har vi förstår hälsofördelarna med en växtbaserad kost... men då måste den vara någorlunda välplanerad.

Man kan vara hur ohälsosam som helst som vegan, man kan exempelvis leva på endast Oreos och Anammafärs, en kosthållning som inte är helt omöjligt att föreställa sig hos någon som just ska flytta hemifrån. Det var därför jag drogs till denna bok, för att den sades förmedla lite av en grundkurs i vegansk näringslära. Problemet är bara att den inte är skriven av någon som själv verkar vara övertygad om att vegansk, eller ens vegetarisk kost är hälsosam. Författaren uppger studier som länkar vegetarianism med depressioner utan att tala om den välkända omvända länken, alltså att människor som redan har problem med depressioner oftare hoppar på växtbaserade koster. Hon argumenterar även för att växtbaserad kost inte nödvändigtvis är bättre ur klimatperspektiv med tanke på livsmedelsimport, när transporterna endast står för 11-14% av ett livsmedels klimatavtryck.

Nåväl, receptdelen är desto trevligare. Bra recept för tonåringar. Särskilt nyfiken är jag på att prova receptet på vegansk pizzaost.

Paris passion av Eva Swedenmark

Betyg 4
Att ha hånglat med Jimmi Hendrix, haft ett förhållande med en framstående Black Panther-medlem och navigerat sig runt bland intelligentsian i Paris och Alger låter som ett spännande sätt att uppleva slutet av sextiotalet, tycker jag.

Lena och David, ett ungt journalistpar med till synes liknande värderingar flyttar till Paris, skaffar lägenhet men inga möbler, försöker slå sig fram som frilansande journalister samtidigt som de träffar den franska kultureliten och prövar på fri kärlek. Den del av boken som utspelar sig i Paris är behaglig att läsa, för mig i synnerhet när våra huvudpersoner rör sig i mina hemkvarter runt rue Mouffetard, men boken tar riktig fart först när de flyttar ner till Algeriet. Medan Lena och David konkurrerade om uppdragen i Paris är de relativt ensamma på plats i Alger och säljer in artiklar om postkolonialismen där nere. Det är en spännande miljö och alltmedan paret utforskar landet upptäcker Lena att kvinnoförakt och sexism inte bara förkroppsligas av världen runt omkring henne utan även av den egna pojkvännen.

Paris passion är en uppfriskande resa tillbaka till åren efter -68 och ett möte med människor med mindre krav på tillvaron men samtidigt större möjligheter att livnära sig på sin kreativitet. Det känns som att Swedenmark beskriver en tid som på många sätt var tuffare, mer sexistisk, mer rasistisk men ändå enklare. Och framförallt en tid med mycket starkare framtidstro. Eller kanske är det bara att jag drömmer mig bort från den högerpopulistiska verkligheten.

Boken var dessutom välkommet lättläst mitt mellan klimatkatastrofer, rasism och tunga skräcknoveller :-)
Något jag alltid undrat och fram tills nu inte fått svar på är hur det kommer att bli här hemma? Sverige är ett av de bättre länderna att befinna sig i, så mycket har jag förstått, men vad kommer jag att uppleva? Vad kommer mina barn och barnbarn att uppleva? Och hur snart?

“Klimatkrisens Sverige” försöker besvara de frågorna. Bjertström börjar i Fjällen, och tar sig sakta ned mot Skåne. Under resan berättar hon om förändrade landskap, arter som konkurreras ut eller inte klarar temperaturomställningen och om invasiva arter. Här i norden höjs temperaturen med 2-7C vilket förlänger växtsäsongen med en till tre månader. Gött, tänker ni kanske. Det är bara att somrarna blir torrare medan vintrarna drabbas av enorma skyfall vilket inte är idealiskt för jordbruket. Grundvattnet påverkas, på sina ställen drabbas vi av ras och erosion, i Skåne försvinner sandstränderna. Översvämningar drabbar städerna hårt och pandemier och andra sjukdomar hotar i takt med att permafrosten tinas upp och insekter som malariamygg flyttar norrut.

Men eftersom Sverige trots allt drabbas mindre än sydligare länder vill de vars hemländer inte längre går att leva i komma hit. Det rör sig om många människor. Betydligt fler än under flyktingkrisen 2015 något som borde få Sverigedemokraterna att göra klimatfrågan till sin största prioritet.

Boken ger också en intressant insikt i hur landets kommuner rustar inför klimatförändringarna, men inte mycket om deras preventiva arbete. Finns det något sådant? Bjerström skriver att hon är orolig och jag tror henne men nästan som för att lugna oss intervjuar hon ett gäng optimister som tror på marknaden som lösningen i kampen mot utsläppen. Det tar lite udden av den känsla av brådska och vikt jag tror att boken vill förmedla. Särskilt eftersom tidsperspektivet är vagt, när kommer dessa förändringar att ske? Ja vissa är redan på gång medan andra kommer sannolikt att drabba oss innan seklets slut.

Det har ändå varit en väldigt värdefull läsning, jag vill veta vad som kommer och vad som görs åt det, även om jag känner att andra lösningar, som att drastiskt minska marknadens inflytande över mänsklighetens framtid vore betydligt smartare än att lämna ödet i händerna på kvinnor och män vars främsta mål är att tjäna pengar.
Maria Ripenbergs bok om rasismens rötter i Sverige var inte den första jag läst under den gångna semesterveckan men väl en av de viktigaste och därför är det den första jag lyfter.

1933 lät Torgny Segerstedt, känd för att bedriva en aktiv kampanj mot Hitler och nazismen, publicera följande rader i sin tidning: "Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästsymfoni.. visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."

Under samma tid är läroböckerna fulla av förhärligande av Sverige och svenskhet, vår moraliska överlägsenhet och vårt rättesnöre. Afrikanerna (för att inte använda n-ordet), får dåtidens elever läsa, är godhjärtade men överemotionella, lata och lynniga och det är vår plikt att barmhärtigt låta dessa folkslag dö ut.

Idag påstår läroböckerna ingenting om "afrikanernas natur" men ingen kultur söder om Sahara tas upp bland högkulturerna, slaveriet berörs i varierande omfattning från lärobok till lärobok, och ingen av de hon undersökt avhandlar svenskarnas roll i grymheterna. Flera av läroböckerna insinuerar däremot att slaveriet "behövdes" samt att den heliga marknaden gjorde att dödligheten gick från 25% i början av triangelhandeln till 10% i slutet. Men så bra då.

Vi fortsätter att odla bilden av vårt lands etiska överlägsenhet. Att Sverige alltid haft ett starkt ethos och tolerans för andra kulturer. Att vi i stort sätt stått utanför den historia som exploaterat, förslavat och koloniserat andra folkslag. Men vi har fel, och om omfattningen av vår tyranni varit något lägre än andra länders har det inte berott på brist på ambitioner.

Vi har byggt slavhandelsfort i Ghana, etablerat ett "Nya Sverige" i dagens Delaware, haft koloni i Västindien från vilken vi etablerat en frihamn för slavhandlare. Det var så lukrativt att när Storbritannien erbjöd oss Guadeloupe mot att också vi förbjöd slaveriet kunde vi inte tacka ja. Inte före vi undersökt varje kryphål som kunde låta oss fortsätta utan engelsmännens vetskap. Förvånansvärt många svenskar skickades dessutom ner för att bistå Leopold II i sin fruktansvärda massaker i Kongo.

Dick Harrison menade i en recension att boken utelämnade islamofobi, judehat, fördomar mot asiater samt andra förklaringsmodeller till dagens rasism men bara för att man skrivit 1500 sidor om slaveriets historia innebär inte att man har ensamrätt på ämnet. Även en mindre omfattningsrik bok kan ha en övertygande poäng.

"Historiens vita fläckar" ifrågasätter bilden av den gode svensken och väver skickligt och övertygande ihop vår blodiga historia med dagens afrofobi.

De förlorade barnen : ett arkiv av Valeria Luiselli

Betyg 5
Har ni hört talas om den lille treåringen som gick vilse i skogen i två dagar och som efteråt berättade att han fått sällskap av en vänligt sinnad björn under nätterna? Historier om barn som går vilse gör något speciellt med mig, jag föreställer mig genast något av mina egna barn i samma situation och blir alldeles tårögd, även om de flesta anekdoter av det slaget slutar väl.

Det slutar inte alltid väl för barn som korsar gränsen från Mexiko till USA, över femtiotusen barn utan annat vuxet sällskap än smugglaren föräldrarna betalt. En del lyckas ta sig till sin slutdestination, många fångas och deporteras då de inte kan bevisa att de är tillräckligt rädda, en del klarar inte av att ta sig över med livet i behåll.

I "De förlorade barnen" följer vi en mamma, hennes man och deras två respektive barn. Familjen reser från New York ner mot Arizona. Pappan gör research om Apacherna och mamman vill dokumentera det som händer med barn som flytt över gränsen. Deras barn, en pojke och en flicka har varit syskon i fyra år och pojken är fullt medveten om att detta är deras sista resa tillsammans innan föräldrarnas äktenskap dör.

"Jag minns en dag när jag ar i mataffären alldeles innan vi påbörjade vår resa. Pojken och flickan grälade om vilken smak på något formbart mosigt godis som var bäst. Min man klagade på vad jag hade valt för sort av något, kanske mjölk, kanske tvättmedel, kanske pasta."

Då tänker mamman på hur det skulle vara att handla enbart åt henne själv och åt sin dotter. I första hälften av boken får vi följa hennes tankegångar som bryts upp av dråpliga interaktioner med barnen. Som när de ska välja en ljudbok att lyssna på under resan och överväger den fruktansvärda "Vägen" av Cormac McCarthy. Naturligtvis väljer de en annan, Flugornas herre, men varje gång de sätter på bilstereon spelas första meningen ur "Vägen". Ett omen, kanske?

Andra halvan av boken tar pojken över. Han vet att allt är på väg att ta slut och saknar sin syster redan innan hon försvunnit ifrån honom. Hon är bara fem år gammal och man börjar inte skapa minnen förrän vid sex års ålder, så pojken vet att han behöver göra något drastiskt för att hon ska minnas honom.

"Sedan när vi blev uttråkade och blev hungriga gick vi ut i köket och tog fram tomater och salt, och jag visade hur man biter i en tomat och saltar för varje bett och du älskade det trots att du i vanliga fall hatade tomater."

Det är en fin bok, stundtals rolig, oftast gripande. Om man är en sån som fastnar för historier om barn som försvinner får man valuta för pengarna här... barn går vilse på så många nivåer att det blir över. Men ämnet är angeläget och karaktärerna trovärdiga. Den långsamma, melankoliska och överintellektualiserande stämningen i mammans första halva kompenseras av pojkens berättelse precis när man behöver en paus från henne.

Sista tåget till London av Meg Waite Clayton

Betyg saknas
Historien upprepar sig, det är något jag tar med mig från Meg Waite Claytons roman om Tysklands annektering av Österrike, Truus Wijsmuller och de "Kinder transport" denna fick till stånd när hoppet verkade över för de österikiska judarna.

Stephan Neuman, en judisk pojke med teaterambitioner, bor i Wien med sin chokladfabrikör till far, lillebror och rullstolsbundna mamma. Hans närmaste vän, Zofie-Hélène är blivande matematiker och dotter till en journalist som inte är rädd att rapportera det som faktiskt händer. Nazisternas grepp om staden blir starkare och starkare och unga antisemistiska män tar sig allt större friheter. Stephan går från stjärnstudent till paria och när Zofie-Hélènes mamma fängslas behöver även hon hjälp att fly landet.

Berättelsen spänner över tre år, från 1936 då nazisterna endast utgjorde ett obehagligt irritationsmoment för Wiens judar till slutet av decenniet då det blev ohållbart att stanna och samtidigt omöjligt att lämna. För om det är någonting författaren belyser är det alla hinder i vägen för emigration, från den omfattande stölden av judars egendom till omvärldens ovilja att ta emot flyktingar. Många länder tog inte emot de som inte kunde betala sitt eget uppehälle, vilket automatiskt uteslöt alla vars ägodelar konfiskerats. Andra länder var oroliga att flyktingarna skulle bosätta sig beviljade därför inte boende för föräldrar till de barn de tagit emot.

Utöver retoriken gällande flyktingmottagande är även resonemang om Lügenpresse kusligt bekant. Det kanske är att slå in öppna dörrar att påstå att begreppet "Fake news" har fått exakt samma effekt, nämligen att få människor att misstro sanningen och svälja skitsnack från narcissistiska envåldshärskare.

Jag känner för Stephan och Zofie-Hélène, men mest känner jag för deras respektive småsyskon Walter och Johanna. Claytons gestaltning av själva transporterna och av Tante Truus resor över dåligt bevakade gränser är för mig bokens största behållning och de korta kapitlen gör dessutom boken till en riktig bladvändare.

Berättelsen om en stad av David Kjellberg Hjort

Betyg saknas
David Kjellberg Hjorts kortroman är berättelsen om en stad med ett träd mitt i en väg, en stad som präglas av årstiderna och lever kvar tack vare dess besökare, inte helt olik vilken Österlenort som helst. I det här fallet har jag förstått att det är Borgholm som avses, även om författaren nu bor i mina trakter, men jag är övertygad om att många småstäder upplever samma cykliska vågor, till och från, på och av.

Berättarjaget kommer tillbaka till "staden" efter en viss tid borta. Han har köpt ett hus som tidigare varit hotell och restaurerar det varsamt inför turistsäsongen. Vi får följa med honom och hans inre tankar och känslor allteftersom månaderna går. Det handlar om hans inre liv, hans känslor inför återkomsten, inför de andra som stannat kvar och de som åkt. Och inte minst om hotellprojektet - kommer han ens att ro det i land?

Parallellt med berättarjaget får vi ibland besök av en kvinna från fyrtiotalet och genom henne får vi uppleva en del av stadens historia under andra världskriget.

Boken känns ibland som en abstrakt målning med stämningsfulla penseldrag. Landskap, omgivningar, impressionistiskt skildrade. Men så abstrakt är inte själva berättelsen, visst känner jag igen mig en del, jag har trots allt varit caféägare på Österlen och har erfarit exakt den oro berättarjaget beskriver och man behöver nog inte vara småföretagare för att känna igen sig i tankarna om hemkomst till en stad man inte längre räknas som inhemsk i.

Längs den lila linjen av Deepa Anappara

Betyg 5
"Den natten blåste en isande vind genom staden, så kall att den ristade in linjer i sten. Pojkarna kunde inte ens skramla ihop tjugo rupier för att hyra en filt i åtta timmar, och filthandlaren svor åt dem när de frågade om de kunde hyra på kredit. De satt och huttrade under en mörk, krossad gatlykta utanför ett natthärbärge utan lediga sängar för natten. Strålar av smärta sköt genom armar och ben. När de inte stod ut längre kallade de på Psyko."

Det var ett tag sedan jag blev så tagen av ett första kapitel. Kapitlet om Psyko som inte blir arg när hans stationspojkar latar sig eller går på bio istället för att leta flaskor, men straffar strängt de som sniffar lim eller testar alkohol. Men när vår berättelse börjar lever inte Psyko längre utan har förvandlats till ett av de spöken som tillbeds av Indiens alla stationspojkar och gatubarn.

Jai, Pari och Faiz bor med sina familjer i samma basti, ett indiskt slumkvarter. En dag försvinner en pojke från området och Jai och de andra bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt. Ganska snart försvinner fler barn, och polisen gör ingenting.

Språket är varmt och ibland humoristiskt samtidigt som läsaren blir varse de hemskheter Indiens fattiga får utstå. Varje dag rapporteras 180 barn som försvunna i landet, föraktfulla poliser har inget intresse av att hjälpa mindre bemedlade samtidigt som de tror allt gott om "hi-fi-folket", de rika. Dessutom blottläggs religiös intolerans och islamofobi, högst aktuellt i dagens Indien under ledning av Narendra Modi.

Deepa Anappara är journalist och ville ta reda på hur kidnappningarna påverkar de andra barnen. Även om problemet är enormt talas det sällan om det på de indiska nyheterna, annat än om en kidnappare åkt fast, och väldigt sällan får barnen: syskon, klasskamrater, kusiner till de försvunna komma till tals. Med denna bok har hon gett dem en röst.

"Längs den lila linjen" är stundtals skriven med sådan berättariver att jag funderade på att läsa den för mina barn. Jag är glad att jag inte gjorde det, även om vi tidigare läst om förintelsen i "Pojken i den randiga pyjamasen", tror jag att boken är lite väl hemsk för en 8- och 11-åring, men å så bra den var!