Petite
Little
Bok av Edward Carey
Förtrollande roman om vaxmodeller och revolution i 1700-talets Paris
Petite är berättelsen om Marie Grosholtz, en föräldralös piga som med tiden blir Madame Tussaud. Historien spänner från 1761 till 1850 och tar oss med på en äventyrlig och brokig livsresa.
Marie får tidigt smeknamnet Petite som kommer att följa henne genom livet. Hon växer upp med den excentriske läkaren Curtius som lär henne att göra vaxmodeller av kroppsdelar. Hennes konstnärlighet och känsla för hantverket kommer att ta henne från skapandet av anatomiska vaxmodeller till hovet i Versailles, vidare till ett turbulent Paris under revolutionen, och slutligen till London och det vaxmuseum vi känner än idag.
Romanen Petite är löst baserad på Madame Tussauds liv. Det är en fascinerande berättelse om en liten människa som står mitt i de stora världshändelserna. Hon möter historiska personer som Marie-Antoinette och upplysningsmannen Rousseau, och hamnar i ett Paris där huvuden rullar.
Petite är en excentrisk, intelligent och välskriven roman. Den är morbid och grotesk, sorglig och humoristisk, varm och innerlig allt på samma gång. Helt enkelt en oförglömlig läsupplevelse om en vanlig flicka som lämnar ett ovanligt arv.
"En helt galen, underbar ... en helt fantastisk bok! Den är så otroligt läsvärd och alldeles alldeles underbar!" - Monica Lindgren, Go'kväll
"Omtumlande och underhållande." - Maria Näslund, Tara
"Makaber, rolig, rörande och livsbejakande." - The Times
"Denna bladvändare, som löst bygger på vaxskulptören Madame Tussauds liv, är annorlunda, gripande, makaber och oupphörligt fascinerande, skriven med stor kännedom om tidsepok och plats. Översättningen är mycket fin. Författaren, född 1970, har också gjort de många utsökta teckningarna. Petite är en ovanlig pärla." - Eva Lundgren, BTJ (betyg 4)
"Som om Charles Dickens gjorde en bok av en Wes Anderson-film." - Läsare på Goodreads
Edward Carey är författare, dramatiker och konstnär. Han har bland annat gjort de fantastiska illustrationerna i Petite. Carey är född i England och bor i Austin, USA.
Petite, senare känd som Marie Tussaud, har ingen rolig barndom i staden Bern. Hennes far dör i en olycka med en kanon varpå hon och hennes mor placeras som tjänstefolk hos den socialt förvirrade läkaren Philippe Curtius. Curtius är godhjärtad men underlig och hans fascination för kroppsdelar och att skulptera dessa i vax blir för mycket för modern. Kort efter deras ankomst hos den vänlige doktorn är Petite ensam kvar.
Den fula gumflickan Marie, som fått namnet Petite på grund av att hon är så liten, och den godtrogne men aningen fege Curtius tvingas snart överge Bern för Paris där de köper ett aphotell, frekventerar kungligheter och senare kastas huvudstupa in i franska revolutionen. Under resans gång träffar de på historiska kändisar som Sébastien Mercier, vår (kanske inte) första sci fi-författare, Louis XVI och Marie Antoinette, Marat och Napoleon.
Något i "Petite" påminner mig om "Parfymen" av Patrich Süskind, känslan av miljön, det fula, det smutsiga, det mänskliga som inga rikedomar kan släta över, och med introduktionen av hämnaren och bödeln Jacques Beauvisage får också denna bok en med makaber ton, en rå mördaranda i stil med Süskinds.
Många saker i boken får mig att reflektera över vår samtid, som när hon vandrar runt Versailles och reflekterar över hur föremål inte längre har någon mening för de som bor på slottet. Att de skaffas för skaffandets skull och sedan glöms bort. Och revolutionärernas blodtörst efter att ha störtat la Bastille, hur även oskyldiga blev utpekade och avrättade, hur hatet blev så stor att den inte kunde stoppas och svalde allt i sin väg. Nu vill jag egentligen inte jämföra en (till en början) rättmätig revolution med dagens situation i det amerikanska republikanska partiet, men det är svårt att låta bli. Dagens "revolutionärer" slår inte uppåt utan nedåt och äter nu bildligt talat upp sig själva, pekar på de som vågar säga stopp och utmålar dem som förrädare.
Jag älskade Petite, det var längesedan jag fick läsa en riktigt epik saga, och det kändes extrafint att få göra det så nära inpå jul.
Den fula gumflickan Marie, som fått namnet Petite på grund av att hon är så liten, och den godtrogne men aningen fege Curtius tvingas snart överge Bern för Paris där de köper ett aphotell, frekventerar kungligheter och senare kastas huvudstupa in i franska revolutionen. Under resans gång träffar de på historiska kändisar som Sébastien Mercier, vår (kanske inte) första sci fi-författare, Louis XVI och Marie Antoinette, Marat och Napoleon.
Något i "Petite" påminner mig om "Parfymen" av Patrich Süskind, känslan av miljön, det fula, det smutsiga, det mänskliga som inga rikedomar kan släta över, och med introduktionen av hämnaren och bödeln Jacques Beauvisage får också denna bok en med makaber ton, en rå mördaranda i stil med Süskinds.
Många saker i boken får mig att reflektera över vår samtid, som när hon vandrar runt Versailles och reflekterar över hur föremål inte längre har någon mening för de som bor på slottet. Att de skaffas för skaffandets skull och sedan glöms bort. Och revolutionärernas blodtörst efter att ha störtat la Bastille, hur även oskyldiga blev utpekade och avrättade, hur hatet blev så stor att den inte kunde stoppas och svalde allt i sin väg. Nu vill jag egentligen inte jämföra en (till en början) rättmätig revolution med dagens situation i det amerikanska republikanska partiet, men det är svårt att låta bli. Dagens "revolutionärer" slår inte uppåt utan nedåt och äter nu bildligt talat upp sig själva, pekar på de som vågar säga stopp och utmålar dem som förrädare.
Jag älskade Petite, det var längesedan jag fick läsa en riktigt epik saga, och det kändes extrafint att få göra det så nära inpå jul.