Gurun i Pomonadalen

Med boken Gurun i Pomonadalen avslutar Mikael Bergstrand sin trilogi om den medelålders svenske mannen Göran Borg och hans vän Yogi i Indien.

I denna den avslutande delen deltar Göran på Yogis bröllop. Sen är han tvungen att resa hem igen. Han är arbetslös och hans förhållande med Karin Brunell Torstensson, KBT, som tidigare var hans psykolog, är på väg åt skogen. Inte blir det bättre av att Göran dricker eller att hans mammas man och hans förra frus nya man är välbärgade och lyckade. Med dottern Linda har Göran hyfsad bra kontakt, värre är det med sonen John. Det mesta verkar mörkt i tillvaron.

Sen kommer Yogi och inget blir sig likt. Yogi blir verkligen gurun i Pomonadalen, omtyckt och efterfrågad av allt. Nåt som så småningom gör så att även Göran förändrar sig och vågar ta alla möjliga steg i tillvaron.

Det är lite för många berättelser i berättelsen för att passa mig. Men det är en feelgoodroman och kanske är det mer tillåtet då med lösa trådar. Jag får emellertid känslan att författaren har skrivit på den här boken periodvis, som om det ibland varit uppehåll i skrivandet – nåt som i sin tur gör uppehåll i handlingen. Samtidigt är det en trevlig och underhållande roman, som inte bara är skämtsam och raljerande utan som innehåller ett och annat visdomsord, till exempel…

”Allting går inte att förstå, mr Gora. När ska du förstå det?

Mitt omdöme landar på ungefär medel.