Hundra år av ensamhet

Ä𝑡𝑡𝑒𝑛𝑠 𝑓𝑜̈𝑟𝑠𝑡𝑒 𝑠𝑘𝑎 𝑏𝑖𝑛𝑑𝑎𝑠 𝑣𝑖𝑑 𝑒𝑡𝑡 𝑡𝑟𝑎̈𝑑 𝑜𝑐𝘩 𝑑𝑒𝑛 𝑠𝑖𝑠𝑡𝑒 𝑏𝑙𝑖 𝑢𝑝𝑝𝑎̈𝑡𝑒𝑛 𝑎𝑣 𝑚𝑦𝑟𝑜𝑟.

Visst kan man sammanfatta Hundra år av ensamhet med Melquíades krassa spådom. Den börjar med släkten Buenídas höjdpunkt, grundandet av byn Macondo, och slutar med ättens undergång. Upplägget får mig att tänka på Buddenbrooks, men GGMs roman är mer än en släktkrönika - den är en skröna (mustig) och en resa genom Colombias historia. Det visar sig att jag vet skrämmande lite om Colombia så jag lär mig en hel del nytt.

Jag tänker mig att GGM haft roligt när han skrev den här romanen. Det har jag också när jag läser, bitvis, precis som jag bitvis blir lite matt av alla dessa alla dessa namn som går igen i generationer - och av generationerna som envisas med att gå igen. Bläddrar tillbaka till släktträdet minst hundra gånger, tacksam över att någon (GGM?) tänkt på stollar som mig och tagit med det. Ibland har jag känslan av att det bara är en massa händelser som staplas på varandra. Ibland blir jag mycket gripen, som när jag läser om Banancompagniet.

Hundra år av ensamhet innehåller ju en av världslitteraturens mest kända första meningar: ”Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen...” ja, kan ni fortsättningen? Gillar mycket med den - berättarglädjen, språket, platsen - och är glad att det äntligen blev av att jag läste den. Översatt av Lina Wolff - tänker att hon gjort ett bra jobb. Jag blir sugen på att läsa mer av GGM - kanske Kärlek i kolerans tid? Känns aktuell.