Mitt liv som dront

Helena von Zweigbergk
"Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering. Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var - i mitt numera så långa liv - befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande? Det var helt enkelt dags för en existentiell avstämning." I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära. Med värme och hög igenkänning skriver hon om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt. "Det här är ett försök att göra rent hus med det som är jag. För på något underligt sätt känns det som att allting just har börjat."
Den här boken, som var ett snabblån, blev till ett långlån eftersom bibblan Coronastängde. Det passade mig bra, för den här boken vinner på att långsamläsas, bit för bit. Mycket känner jag igen mig och suger åt mig små stycken och visdomsord som jag kan försöka få in som kloka ord på vägen. Jag gillar denna avstickare till bok.
Den här boken gav mig mycket, läste den långsamt för att njuta av kloka tankar och funderingar. En bok att läsa när man känner att man behöver någon att dela sina tankar med. Sen att man inte håller med om allt gör ingenting alls. Ingen roman men en tankebok att återvända till. Jag var rätt målgrupp, vi är i samma ålder och har liknande erfarenheter så mig gav den mycket.
Rekommenderas för den som är intresserad av reflektioner på livet
Jag är lite kluven till denna bok. Jag gillar Helena von Zweigbergks romaner, men detta är förstås något helt annat. En bra tanke, att försöka analyser sig själv genom att titta både bakåt och framåt, hur man betett sig och vad man gjort i sitt liv, mönster som återupprepats eller ändrats - en en självbiografisk inventering" helt enkelt. Men... tidvis är det briljant formulerat med insikter både för författaren och läsaren, men tidvis är det bara en massa ord, prat... som bara känns luddigt.
Boken är kort och går att läsa i stycken. Men den hade vunnit på att ha en tydligare tråd och en redaktör som slagit ner på luddigheten.