Prinsen av Porte de la Chapelle

Lättläst bok om viktigt ämne. Vi får följa Salar som inte får stanna i Sverige och därför flyr till Paris. Intressant läsning.

Salar lämnar Sverige efter tre år, efter att ha fått flera avslag på sin asylansökan. Bakom sig lämnar han sin svenska familj, Karin och Albin. Han åker utan att se tillbaka, för att smärtan ska hållas i schack.

AJ, vilken ungdomsroman. En känner verkligen smärtan som Salar känner och oklarheten hos Karin och Albin. Fan vad hemskt det måste vara att få avslag efter avslag och inte veta var en ska ta vägen.

Till skillnad från Cummins skildring av flykt i Amerikansk jord, är den här mycket mer finstämd. Den är inte stereotyp och skildringen känns mycket mer mänsklig.

Salar har ensam flytt hela vägen från Iran till Sverige. Nu har han bott tre år i det nya landet och sakta vågat börja tro på att det är här han ska kunna leva sitt liv. Han bor med Karin och hennes son Albin som båda har tagit emot Salar med öppna armar. Han går i skolan och har lärt sig såväl flytande svenska som att källsortera. Han har börjat vänja sig vid kanelbullar och Ikeamöbler och fredagsmys (men Kalles kaviar? Nej, där går gränsen!).
👑
Men så kommer avslaget och det bestäms att han ska skickas tillbaka till Afghanistan. Ett land har aldrig har varit i då han levt som hazar i Iran under sin uppväxt.
Och återigen tvingas Salar att fly. Den här gången flyr han ifrån det land som gett honom trygghet och hopp men som nu vänt honom ryggen.
👑
Med en ryggsäck packad med skärvor från ett liv ger han sig av genom Europa på jakt efter en plats där han kan tillåtas leva.
👑
Det här är en riktig stark och smärtsam historia. Den är fiktiv men bygger på verkliga omständigheter. För som författaren skriver: "Det finns inte en Salar i verkligheten, utan tusentals."
👑
Det här är lika mycket en bok för de som kämpat sig fram till ett liv i Sverige som för oss som behöver förstå dem bättre. Det är inte en bok främst för ungdomar, det är en bok för människor.
Läs den för allt i världen. Läs den!