Sociedade dos sonhadores involuntarios
A sociedade dos sonhadores involuntários
Bok av José Eduardo Agualusa
"Under kriget såg jag sådant som inte hade någon förklaring. Ljus som gick igenom väggen. Regn av spindlar och döda fåglar. Jag minns än i dag en sjö som det hoppade feta paddor ur, gula som citroner. Den som åt en sådan padda började prata ett okänt språk."
José Eduardo Agualusa har skrivit en roman som till allra största del handlar om drömmar. Kan vara svårt att genomföra utan att förlora läsarens intresse, men han lyckas med råge. Daniel är journalist och drömmer om människor. Somliga har han träffat i verkligheten, andra inte men vad de har gemensamt är att de gladeligen låter sig intervjuas under drömmens gång. Hotellägaren Hossi upplever motsatsen. Han drömmer ingenting själv, men folk i hans närhet har en tendens att drömma om honom, i lila kavaj. Konstnären Moira iscensätter det hon drömmer och tar bilder av resultatet.
Helheten är poetisk och politisk och lustfull. För "Sällskapet för ofrivilliga drömmare" är en glad bok. Trots att den innehåller mord, tortyr, hungerstrejk och diktatorer läser jag den med ett leende på läpparna nästan hela tiden. Det finns en språklig glädje bakom det hela som skiner igenom även under bokens mest allvarliga stycken vilket gör boken till en bladvändare.
De politiska delarna av boken, Daniels dotter Karinguiris protest mot den angolesiske diktatorn, är baserade på en riktig rebellrörelse: Angola 15+2. Deltagarna blev i verkligheten gripna för att läsa "subversiv litteratur". Närmare sagt boken "From Dictatorship to Democracy", en guide som sägs ha inspirerat bl.a. arabiska våren. Som med många bra böcker är det ett nöje att lära sig om saker man inte visste något om vid sidan av berättelsen.
José Eduardo Agualusa har skrivit en roman som till allra största del handlar om drömmar. Kan vara svårt att genomföra utan att förlora läsarens intresse, men han lyckas med råge. Daniel är journalist och drömmer om människor. Somliga har han träffat i verkligheten, andra inte men vad de har gemensamt är att de gladeligen låter sig intervjuas under drömmens gång. Hotellägaren Hossi upplever motsatsen. Han drömmer ingenting själv, men folk i hans närhet har en tendens att drömma om honom, i lila kavaj. Konstnären Moira iscensätter det hon drömmer och tar bilder av resultatet.
Helheten är poetisk och politisk och lustfull. För "Sällskapet för ofrivilliga drömmare" är en glad bok. Trots att den innehåller mord, tortyr, hungerstrejk och diktatorer läser jag den med ett leende på läpparna nästan hela tiden. Det finns en språklig glädje bakom det hela som skiner igenom även under bokens mest allvarliga stycken vilket gör boken till en bladvändare.
De politiska delarna av boken, Daniels dotter Karinguiris protest mot den angolesiske diktatorn, är baserade på en riktig rebellrörelse: Angola 15+2. Deltagarna blev i verkligheten gripna för att läsa "subversiv litteratur". Närmare sagt boken "From Dictatorship to Democracy", en guide som sägs ha inspirerat bl.a. arabiska våren. Som med många bra böcker är det ett nöje att lära sig om saker man inte visste något om vid sidan av berättelsen.