Pojken som kallades det

I den här boken berättar författaren om barnmisshandel. Det här är ingen fiktiv berättelse. Det är saker han själv fick uppleva, från det han var fyra år, tills dess att han var tolv år gammal. Först då kom myndigheterna in i bilden och tog ifrån mamman vårdnaden.

Mamman var den som utförde de värsta handlingarna, och ibland tvingade hon också Daves syskon att göra hemska saker. Pappan fanns i bilden till en början men han flydde snart eftersom han inte vågade säga emot sin fru. I den här boken beskrivs hur Dave får bo på en madrass i källaren, om hur han stängs in i badrummet med en hink blekmedel, medan dörren tätas utifrån med handdukar. Blekmedel är också något han får dricka när det upptäcks att han ätit ur sophinken. Mat var något som bara var avsett för duktiga pojkar. En så enkel sak som att kallas för sitt eget namn var ovanligt. Daves syskon kallades för sina namn men Dave själv hänvisades till som Det, kort och gott.

Vad jag tycker om boken
Det här är en hemsk bok. Bara det att man vet att det här faktiskt har hänt på riktigt gör att man i vissa partier bara vill gråta. Det är inte konstigt att det här fallet ses som ett av de tre värsta inom barnmisshandel i Kalifornien. Daves mamma var alkoholiserad men det i sig förklarar inte hur hon kunde begå de här handlingarna mot sin egen son. I berättelsen ger Dave dock inte upp hoppet. Han växer upp och skapar sig ett meningsfullt liv trots det han utsatts för. För den som någon gång upplevt hopplöshet kan det här vara en stärkande bok. Trots att den beskriver mycket av misshandeln i detalj förmedlas tankarna på att inget är omöjligt.