En mörderska bland oss
Burial Rites
Bok av Hannah Kent
På artonhundratalets Island har den unga pigan Agnes dömts till döden. Eftersom fängelserna är överfulla blir hon inhyst på gården Kornsá. Familjen är till en början mycket misstänksamma mot henne. Både de och själasörjaren Tóti får dock kontakt med henne och steg för steg berättar hon sin historia. Fördomar ställs på ända medan dödsdatumet närmar sig obönhörligt.
Pigan Agnes Magnúsdóttir har dömts för medverkan i ett brutalt rånmord. Året är 1829 och platsen är Islands landsbygd. Huvudstaden Reykjaviks fängelser är överfulla och Agnes har i ett år fått leva under miserabla förhållanden i fängsel. Efter ett tag förflyttas hon dock ut till landsbygden och blir inhyst hos en familj på gården Kornsá. Den unge prästen Tóti blir hennes själasörjare och förtrogna.
När Agnes anländer är hon nersmutsad med håret i tovor. Efter vad hon upplevt är hon traumatiserad och tillsluten. Gradvis introduceras hon ändå till det stilla vardagslivet på gården och familjen accepterar henne. Hon öppnar upp sig mer och mer. Familjen och prästen får ta del av hennes berättelse och det visar sig att mycket av det som sagts kanske inte stämmer. Familjen får många av sina fördomar omkullkastade medan dödsdatumet obarmhärtigt närmar sig.
Boken skildrar en fascinerande miljö. Det hårda vädret, den karga naturen och de ytterst knappa resurserna har skapat ett folk som blivit tillknäppta och lakoniska till sättet. Många känner till de gamla islänningasagorna som är skrivna på ett nästintill komiskt korthugget sätt. Här får vi möta
just det folket som står för det lakoniska sättet men även se de nyanserade och känslosamma människorna bakom deras hårda yttre.
Boken ger en bra inblick i en dödsdömds tankar. Oavsett vad som har lett fram till situationen och huruvida man kan sägas förtjäna den eller inte är det en jobbig och obehaglig situation att befinna sig i och författaren skildrar den med skärpa. Mötena mellan människor porträtteras vackert.
Som läsare får man ett allmänt tidsdokument som är intressant att ta del av. Rättssystemet var annorlunda och miljön och det isländska sättet att leva är något som många nog inte känner till. Boken har beskrivits som en kärleksförklaring till landet och det varma och ömsinta sättet att porträttera på gör att man bara kan hålla med.
När Agnes anländer är hon nersmutsad med håret i tovor. Efter vad hon upplevt är hon traumatiserad och tillsluten. Gradvis introduceras hon ändå till det stilla vardagslivet på gården och familjen accepterar henne. Hon öppnar upp sig mer och mer. Familjen och prästen får ta del av hennes berättelse och det visar sig att mycket av det som sagts kanske inte stämmer. Familjen får många av sina fördomar omkullkastade medan dödsdatumet obarmhärtigt närmar sig.
Boken skildrar en fascinerande miljö. Det hårda vädret, den karga naturen och de ytterst knappa resurserna har skapat ett folk som blivit tillknäppta och lakoniska till sättet. Många känner till de gamla islänningasagorna som är skrivna på ett nästintill komiskt korthugget sätt. Här får vi möta
just det folket som står för det lakoniska sättet men även se de nyanserade och känslosamma människorna bakom deras hårda yttre.
Boken ger en bra inblick i en dödsdömds tankar. Oavsett vad som har lett fram till situationen och huruvida man kan sägas förtjäna den eller inte är det en jobbig och obehaglig situation att befinna sig i och författaren skildrar den med skärpa. Mötena mellan människor porträtteras vackert.
Som läsare får man ett allmänt tidsdokument som är intressant att ta del av. Rättssystemet var annorlunda och miljön och det isländska sättet att leva är något som många nog inte känner till. Boken har beskrivits som en kärleksförklaring till landet och det varma och ömsinta sättet att porträttera på gör att man bara kan hålla med.