Besvärjarnas kamp

Tredje delen i en fantasyserie, Sagan om Belgarion, kom på svenska under 1980- och 1990-talen, en tid när fantasy inte var lika stort som nu. I ärlighetens namn är kvaliteten inte lika bra som på många nyare fantasyromaner, men när jag läste den första gången när jag var omkring tolv år och uppåt, var jag svältfödd på fantasy och slukade dem med hull och hår. Fortfarande har Garion och de andra en särskild plats i mitt bokhjärta.

Jag älskade hur de olika personligheterna reste tillsammans genom de olika länderna, hur olika de var och ändå hur bra de kunde samarbeta (fast ibland trätte de förstås). En favorit var Silke, tjuven som kunde ett smidigt teckenspråk. Alla karaktärer var komplexa och med en egen historia, tyckte jag då. Idag skulle jag vilja klaga på att de var lite stereotypt skildrade, förenklade personporträtt och att det, precis som med den mycket äldre Sagan om Ringen, är en tröttsam mansdominans där, återigen, kvinnan må vara tuff men lik förbaskat står för matlagning och omvårdnad.