Midsommarnattsdrömmar
Bok av Bengt Ohlsson
Den här boken låter oss följa en grupp människor från 25-årsåldern och uppåt. Berättelsen tar sin början 1988, då kompisgänget åkt till Roslagen över midsommarhelgen. När Olof och Jenny berättar att de väntar barn så tvingas alla inse att de håller på att bli vuxna. Några decennier senare kämpar gruppen med skilsmässor, otrohet och nya förälskelser.
år följa ett kompisgäng under tre midsommarfiranden: 1988, 2003 och 2018.
Den enda karaktären som står stadigt i slutet är Tomas. Han är anmärkningsvärt också den enda i gänget som aldrig funnit tvåsamheten men inte saknat den nämnvärt heller. Det är en vemodig betraktelse över Livet, det krångliga, ofta överraskande, (bitter) ljuva som är vår existens. Författaren skildrar varje tidsepok väl genom att belysa fenomen som känns typiska för tiden. Ändå känns berättelsen märkligt tidlös.
Språket är ordrikt och emellanåt väldigt detaljerad, som om Bengt Ohlsson vill försäkra sig om att vi förstår. Det gör att jag läser långsammare än vanligt och orden får sjunka in. Jag blir lite tagen av det allvarstyngda, samtidigt som jag också blir lite beklämd över torftigheten. Alla familjer är olyckliga på sitt eget vis, hävdade Tolstoj, vilket tycks vara sant här också. Ändå är Midsommarnattsdrömmar en berättelse som griper tag och lämnar mig inte oberörd.
Den enda karaktären som står stadigt i slutet är Tomas. Han är anmärkningsvärt också den enda i gänget som aldrig funnit tvåsamheten men inte saknat den nämnvärt heller. Det är en vemodig betraktelse över Livet, det krångliga, ofta överraskande, (bitter) ljuva som är vår existens. Författaren skildrar varje tidsepok väl genom att belysa fenomen som känns typiska för tiden. Ändå känns berättelsen märkligt tidlös.
Språket är ordrikt och emellanåt väldigt detaljerad, som om Bengt Ohlsson vill försäkra sig om att vi förstår. Det gör att jag läser långsammare än vanligt och orden får sjunka in. Jag blir lite tagen av det allvarstyngda, samtidigt som jag också blir lite beklämd över torftigheten. Alla familjer är olyckliga på sitt eget vis, hävdade Tolstoj, vilket tycks vara sant här också. Ändå är Midsommarnattsdrömmar en berättelse som griper tag och lämnar mig inte oberörd.