Victoria line, Central line

Bok av Maeve Binchy
Jag tittar ofta på människors ansiktsuttryck när jag möter dem på gatan, deras berättelser står skrivna där. Är den där mannen otrogen? Bär den där kvinnan på en hemlighet? Överallt är det intressant, ingen är tråkig. Maeve Binchy Från Green Park till Brixton, Shepherd's Bush till Chancery Lane får en del av de många miljontals tunnelbaneresenärerna och londonborna sina egna berättelser nedtecknade. De 25 berättelserna i samlingen har alla fått namn efter stationer på Victoria line och Central line i Londons tunnelbana. I berättelsen Kings Cross får en kvinnlig mellanchef en ny sekreterare, Eve, som visar sig vara inget mindre än en feministisk karriärstrateg. I Notting Hill Gate försöker en journalist klura ut en västindisk kollegas mystikomgärdade privatliv. I Highbury & Islington våndas en ung man när han ska presentera sin fästmö ur arbetarklassen för sin förnäma mor och syster. I berättelsen Shepherd's Bush kommer irländska May till London för att göra abort, en berättelse som blivit legendarisk på Irland, eftersom ingen när samlingen publicerades skildrat den erfarenhet som många irländska kvinnor delade.
Mycket för noveller har jag egentligen aldrig varit. De jag har läst och gillat tycker jag har varit för korta och förgäves sökt en fortsättning. De jag har läst och inte gillat är dessvärre fler. Att skriva novell är nämligen oerhört mycket svårare än att skriva romaner. Men Maeve Binchys posthumt utgivna novellsamling Victoria Line, Central Line stod på min önskelista. Och tänk – jag fick boken i julklapp 2019.

Novellerna utspelar sig i London och har samtliga mer eller mindre anknytning till platserna de två tunnelbanelinjerna i bokens titel passerar. Novellernas huvudpersoner är ofta kluriga kvinnor, som inte har nån prominent ställning i vare sig yrkesliv eller samhällsliv, men som ofta och på olika sätt, knuffar sina medsystrar framåt. Med medsystrar avser jag kvinnor som inte riktigt förstår hur kompetenta de är. Författaren lyckas oerhört väl med detta utan att bli fanatiskt feministisk. Porträtten hon tecknar är av rätt vanliga människor – och ändå inte…

Personteckningarna är verkligen helt underbara – de är både fantasieggande och realistiska. Möjligen hade jag önskat att få se mer av London genom Maeve Binchys ögon, för hon var ju trots allt journalist med London som bevakningsområde. Men, men som läsare är jag tacksam för hennes observationer av medresenärer som legat till grund för de här novellerna. Novellerna i sig är sen förstås författarens vidare fantasier.

Mitt omdöme kan inte bli annat än det högsta. Och jag har blivit sugen på att både läsa mer av Maeve Binchy och mer av genren noveller.