Mörkermannen
Bok av Anna Bågstam
Civilutredaren Harriet Vesterberg får ett nytt fall att lösa då en seriemördare härjar i Karlskrona, men varför har tidigare brottsutredningar förstörts? Samtidigt har hon problem privat med en trasslig relation till sin Rikard, en sjuk pappa och en mamma som väntas hem till jul. Upplösningen av fallet bjuder på en stor överraskning.
En dag i oktober, när livet kändes extra trist, fick jag ett vitt paket nedknölat genom brevinkastet. Paketet innehöll ett brev – med kaffefläckar! – från Harriet Vesterberg, civilutredare i Lerviken med omnejd. I paketet låg även utredningsmaterial i form av Anna Bågstams bok Mörkermannen. Tusen tack för boken, Anna Bågstam och Norstedts förlag! För Harriet Vesterberg... hon är ju en fiktiv gestalt i boken och kan inte skicka post egentligen...
I denna den tredje boken med Harriet Vesterberg får hon och kollegorna hand om ett fall med en serieförbrytare i Landskrona. Harriet får tillgång till några gamla utredningar som visar sig hänga ihop med de nya brotten. Och med detta inser hon att någon har saboterat de gamla utredningarna, en någon som finns bland hennes kollgor… Samtidigt som det är skakigt på jobbet för Harriet, minst sagt, är det även skakigt privat med kärlekslivet och sjukdom i familjen. Det är tur att Harriet har en Lisa i livet – det är inte alla förunnat. Hög igenkänningsfaktor på allt!
Asså Harriet… Hon är… en svensk Ruth Galloway fast utan barn. Jag gillar båda karaktärerna stenhårt. Anna Bågstam skildrar Harriet väldigt realistiskt. Harriet är verkligen en människa av kött och blod. Lite för dedicerad till jobbet för att komma ihåg att äta vettigt. Att fly till jobbet när resten av livet är pest – eller tvärtom! – är vi bra på lite till mans. Övriga i persongalleriet känns igen som typer, utan att för den skull vara alltför stiliserade.
Fallen som Harriet kopplas in på är verklighetstrogna. Jag får genast associationer till Södermannen, en våldtäktsman som jag nyligen sett delar av och om i en dokumentärserie på TV4.
Jag gillar inte bara karaktärern Harriet, förstås, utan jag gillar helheten. Även detta är en deckare med viss humor. Eller… det blir roligt när människor är medvetna om sina tillkortakommanden och har självinsikt. Det roliga slår emellertid aldrig över i trams i Morden i Lerviken-böckerna utan blir en annan sida av verkligheten som inte är riktigt så rå som den kriminella. Det är en svår balansgång, men Anna Bågstam klarar det även denna gång galant. Jag sväljer förtreten över det enda korrekturfel jag hittade.
En fråga bara… Har Harriet övergett Dumle för Snickers..? Hmm… (Nej då, the return of the Dumle kommer på sidan 307!)
Mitt omdöme blir det högsta. Humor och spänning i utmärkt kombo.
I denna den tredje boken med Harriet Vesterberg får hon och kollegorna hand om ett fall med en serieförbrytare i Landskrona. Harriet får tillgång till några gamla utredningar som visar sig hänga ihop med de nya brotten. Och med detta inser hon att någon har saboterat de gamla utredningarna, en någon som finns bland hennes kollgor… Samtidigt som det är skakigt på jobbet för Harriet, minst sagt, är det även skakigt privat med kärlekslivet och sjukdom i familjen. Det är tur att Harriet har en Lisa i livet – det är inte alla förunnat. Hög igenkänningsfaktor på allt!
Asså Harriet… Hon är… en svensk Ruth Galloway fast utan barn. Jag gillar båda karaktärerna stenhårt. Anna Bågstam skildrar Harriet väldigt realistiskt. Harriet är verkligen en människa av kött och blod. Lite för dedicerad till jobbet för att komma ihåg att äta vettigt. Att fly till jobbet när resten av livet är pest – eller tvärtom! – är vi bra på lite till mans. Övriga i persongalleriet känns igen som typer, utan att för den skull vara alltför stiliserade.
Fallen som Harriet kopplas in på är verklighetstrogna. Jag får genast associationer till Södermannen, en våldtäktsman som jag nyligen sett delar av och om i en dokumentärserie på TV4.
Jag gillar inte bara karaktärern Harriet, förstås, utan jag gillar helheten. Även detta är en deckare med viss humor. Eller… det blir roligt när människor är medvetna om sina tillkortakommanden och har självinsikt. Det roliga slår emellertid aldrig över i trams i Morden i Lerviken-böckerna utan blir en annan sida av verkligheten som inte är riktigt så rå som den kriminella. Det är en svår balansgång, men Anna Bågstam klarar det även denna gång galant. Jag sväljer förtreten över det enda korrekturfel jag hittade.
En fråga bara… Har Harriet övergett Dumle för Snickers..? Hmm… (Nej då, the return of the Dumle kommer på sidan 307!)
Mitt omdöme blir det högsta. Humor och spänning i utmärkt kombo.