Inställd resa till Sabarmati

Bok av Majgull Axelsson
En mor som inte är en mor. En dotter som inte är en dotter. Ändå har Lykke och Fatima bara varandra. Lykke är en ganska bitsk gymnasielärare i Nässjö, Fatima ett hittebarn från Indien som än en gång har blivit övergiven, nu av adoptivföräldrarna. Hon vet egentligen bara en sak om sig själv: att hon inte heter Fatima. När hon som nyfödd hittades vid floden Sabarmatis strand fick hon namnet Meera. Det bär hon som en hemlighet, ända till den dag då hon som 18-åring sätter sig på ett tåg, fast besluten att aldrig komma tillbaka. Men Lykke blir kvar i Nässjö och försöker fortsätta sitt liv, trots mycket grubblande. Var det fel av henne att gripa in och ta hand om Fatima? Blev hon en misslyckad mamma, eftersom hon helt enkelt inte var mamma? Vart tog flickan vägen? Varför hör hon aldrig av sig? En mörk eftermiddag i november, när Lykke är ute och går med sin hund, lägger en någon en behandskad hand mot hennes axel, drar henne åt sidan och slår. Och han slår mycket hårt.
Tack för recensionsexemplar Norstedt förlag!

Fatima, som egentligen inte heter Fatima, och Lykke är mor och dotter, fast inte på riktigt. Men ändå har det hittat varandra. Men en dag försvinner Fatima, utan att lämna något meddelande till Lykke. Och en dag blir Lykke överfallen och hamnar på sjukhus.

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar på den här boken, men den var inte alls som jag tänkte. Jag visste att den skulle vara karaktärsdriven, men trodde ändå att plotten skulle vara en mer central roll än vad det var. Det här är en väldigt karaktärsdriven bok, med en stillsam och underliggande plot som gör sig påmind om och om igen. Språket är målande och följsamt, på ett sätt som gör varje karaktär unik. Jag tror jag aldrig har stött på karaktärer som träffar mig så hårt i magen som dessa, och hur verkliga men samtidigt så urbota idiotiska och misäriga en del av dem var. Det är inte ofta jag vill kasta iväg boken för att en karaktär gör mig så arg. Inte heller ofta jag vill krama boken och hoppas att jag med det kramar en karaktär. Nej, dessa karaktärer kommer stanna otroligt länge hos mig.

Diskussioner om adoption, rasism, föräldraskap, religion och känslan av att bara vilja passa in trycks in i denna bok. Och ju mer jag tänker på den, och desto mer jag tar avstånd från den - så älskar jag den mer och mer. Det är något alldeles speciellt med Majgull Axelssons berättelser. Och slutet lämnar mig med tusen obesvarade frågor som gör så jag nästan måste börja om boken och försöka luska ut vad som sker med karaktärerna. Däremot kändes en sidostory lite onödig och gjorde så att boken kändes lite mer långsam än stillsam. Och ibland kändes även handlingen på något sätt upprepande, kanske var det skrivsättet som ibland gjorde så att det blev lite kaka på kaka. Men annars, wow - vilken författare vi kan njuta av.