Brun flicka drömmer

Jaqueline Woodson beskriver sin barndom och uppväxt, först i Ohio, sedan i South Carolina och slutligen i New York. Berättandet sker i minnesanteckningar, nedskrivna som prosalyrik, och det är många gånger otroligt träffande och vackra beskrivningar som vi får ta del av. Jag imponeras av ordvalen och att det ibland kan behövas så lite text, för att beskriva de allra finaste och viktigaste upplevelserna i livet. Jag önskar så att jag hade bara en liten gnutta av Woodsons förmåga, jag som alltid blir långrandig och använder för många ord.

Samtidigt tycker jag det är lite, lite tråkigt, och jag känner inget direkt driv eller önskan att läsa vidare. Det är tacksamt att det går så fort och att kapitlen är så korta, för jag vet inte om jag hade tagit mig igenom den annars. Såklart är det mycket going on, bara att vara en svart flicka i framförallt amerikanska södern är mycket mer biografistoff än vad de allra flesta kan uppbåda, men jag tycker ändå inte det är något direkt speciellt eller extra spännande, vilket gör att jag har svårt att hålla fokus. Det känns som att läsa någons privata dagboksanteckningar, men utan det riktigt privata och snaskiga, och då blir de ganska ointressanta för alla andra utom de i den närmsta kretsen? Men med det sagt, det är oerhört fina formuleringar och ett språk som jag avundas. Tre stjärnor är den väl värd.