Den blå gardinen

Bok av Stina Nilsson Bassell
Det är april år 1860 och i den starka vårsolen står två unga fruntimmer med plantor för att förgylla den nya Trädgårdsföreningen i Linköping. De kommer från fattighuset; där sängar står så tätt att man knappt kommer in till sin säng, och där ens få ägodelar är blottade inför allas giriga händer för att en dag försvinna in under någon annans filt. Olga och Helga hamnar mirakulöst på Himmelstadlunds herrgård där de får arbete. Men ett mord sker, och det pågår mystiska samtal i herrgården. Vem är mördaren, och vad händer i det annars så fridfulla huset? De unga kvinnorna försöker finna sanningen tillsammans med en känd kommissaries assistent. Kärleken finner vägen in i deras hjärtan, och i staden pulserar det av textilindustrier, fattigdom och droskor. De bildar en kvinnoförening och skapar en miljö av händelser som de aldrig förut trott var möjliga. Det vardagliga byts ut mot nya traumatiska upplevelser. De hamnar i en rättegångssal, och på en herrgård i Östergötland leker ondskan tafatt mellan fattig och rik. Stina Nilsson Bassell är född och uppvuxen i Västervik. I Norrköping träffade hon kärleken och stannade där. Efter två hjärnblödningar tog hon sig fram med rollatorn och frilansade som reporter, sjöng i band, målade tavlor och gav ut böcker. Den blå gardinen är hennes femte roman och tolfte utgivning.
Stina Nilsson Bassell blandar fakta och fiktion i denna myllrande roman. Mest fakta, mycket fakta! Olga och Helga är fiktiva personer, men många av bokens karaktärer har levt och verkat i Norrköping under denna tid. Till största del är även miljöerna autentiska och jag som är hyfsat välbekant med Norrköping, och dessutom älskar historia, får mitt lystmäte. Berättelsen innehåller en hel del elände, men den genomsyras av hopp. Både i det lilla personliga och för samhället i stort.
Boken har ett väldigt speciellt språk; poetiskt nästan drömskt och vi förflyttas ofta bakåt och åter i tid från ena meningen till nästa. Även om det tog ett litet tag att komma in i det så uppskattar jag det; det ger berättelsen en unik klang.
Stina har hittat _så_ mycket intressant som hon vill ha med i sin berättelse och ser man krasst på det hela så är berättelsen totalt överlastad av fakta. Men hon har löst det hela på ett i mitt tycke finurligt sätt; hon har ett antal karaktärer som älskar att dela med sig av sitt kunnande och vetande om stort och smått till folk i sin omgivning. Och jag som är precis en sån person kan inte annat än att älska den lösningen, le och känna mig träffad.
Rekommenderas för den som gillar historiska romaner