Torsdagsmordklubben
Richard Osman
Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.
3,5/5
Coopers Chase är en lugn pensionärsby, dit man flyttar för att njuta av livets höst. Det finns flera olika klubbar att vara en del av och en av dessa är Torsdagsmordklubben som brukar samlas och titta på gamla olösta brott och se efter om de kan hitta något nytt som hjälper till att lösa fallen. När byns ägare hittas död i sitt hem, får klubben plötsligt ett pinfärskt brott att nysta i. Men kan en grupp pensionärer verkligen komma fram till vad som hänt, eller har de några dolda talanger att ta ifrån?
När jag läste den här boken var bland det första jag tänkte: Oj, så brittiskt. Det kändes lite som att ha klivit rätt in i ett avsnitt av Morden i Midsomer fast pensionärsversionen. Ändå blir jag lite småförtjust i alla de här äldre människorna som alla har olika talanger och bakgrundserfarenheter
att bidra med.
Kapitel med allvetande berättarperspektiv blandas med att Joyce skriver dagbok. Hon tycker själv att hon har minst att bidra med, och det kanske Osman också tycker eftersom han låter den söta lilla mormorsfiguren ta plats genom att berätta saker hon varit med om under utredningen.
Persongalleriet är stort och man får lära känna de olika karaktärerna som är del av torsdagsmordklubben men också de två poliserna som har hand om utredningen. Eftersom det är första delen i en serie blir det lite mycket information om personerna ibland och startsträckan är lite lång, men det här är också Richard Osmans debutroman. Jag tycker att grundidén är lysande och vill verkligen följa de här karaktärerna vidare i flera fall, där det förhoppningsvis blir lite färre karaktärer att hålla reda på. Ibland känns det som att Osman inte har dödat sina älsklingar utan låtit karaktärer som kanske inte behövts i slutändan stanna kvar.
Ing-Britt Björklunds översättning är bra och även om det är en gedigen bok på lite drygt 400 sidor tycker jag att läsningen flyter på och det känns inte alls som att det är så långt när handlingen väl drar igång. Jag kan tänka mig att kommande delar i serien kommer ha kortare startsträcka och bli mer handlingsorienterad istället för att behöva fokusera på presentation av karaktärerna.
Nu tillhör jag en av dem som är ganska förtjust i Richard Osman som tv-personlighet och såg verkligen fram emot att läsa hans debutroman. Kanske det inte blev en riktig fullträff men jag tror att bara han får fortsätta skriva på den här serien så kommer han också att komma in i det mer och det kommer att bli bättre och bättre, för det här bådar gott.
Coopers Chase är en lugn pensionärsby, dit man flyttar för att njuta av livets höst. Det finns flera olika klubbar att vara en del av och en av dessa är Torsdagsmordklubben som brukar samlas och titta på gamla olösta brott och se efter om de kan hitta något nytt som hjälper till att lösa fallen. När byns ägare hittas död i sitt hem, får klubben plötsligt ett pinfärskt brott att nysta i. Men kan en grupp pensionärer verkligen komma fram till vad som hänt, eller har de några dolda talanger att ta ifrån?
När jag läste den här boken var bland det första jag tänkte: Oj, så brittiskt. Det kändes lite som att ha klivit rätt in i ett avsnitt av Morden i Midsomer fast pensionärsversionen. Ändå blir jag lite småförtjust i alla de här äldre människorna som alla har olika talanger och bakgrundserfarenheter
att bidra med.
Kapitel med allvetande berättarperspektiv blandas med att Joyce skriver dagbok. Hon tycker själv att hon har minst att bidra med, och det kanske Osman också tycker eftersom han låter den söta lilla mormorsfiguren ta plats genom att berätta saker hon varit med om under utredningen.
Persongalleriet är stort och man får lära känna de olika karaktärerna som är del av torsdagsmordklubben men också de två poliserna som har hand om utredningen. Eftersom det är första delen i en serie blir det lite mycket information om personerna ibland och startsträckan är lite lång, men det här är också Richard Osmans debutroman. Jag tycker att grundidén är lysande och vill verkligen följa de här karaktärerna vidare i flera fall, där det förhoppningsvis blir lite färre karaktärer att hålla reda på. Ibland känns det som att Osman inte har dödat sina älsklingar utan låtit karaktärer som kanske inte behövts i slutändan stanna kvar.
Ing-Britt Björklunds översättning är bra och även om det är en gedigen bok på lite drygt 400 sidor tycker jag att läsningen flyter på och det känns inte alls som att det är så långt när handlingen väl drar igång. Jag kan tänka mig att kommande delar i serien kommer ha kortare startsträcka och bli mer handlingsorienterad istället för att behöva fokusera på presentation av karaktärerna.
Nu tillhör jag en av dem som är ganska förtjust i Richard Osman som tv-personlighet och såg verkligen fram emot att läsa hans debutroman. Kanske det inte blev en riktig fullträff men jag tror att bara han får fortsätta skriva på den här serien så kommer han också att komma in i det mer och det kommer att bli bättre och bättre, för det här bådar gott.