Torsdagsmordklubben

Richard Osman
Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.
3,5/5

Coopers Chase är en lugn pensionärsby, dit man flyttar för att njuta av livets höst. Det finns flera olika klubbar att vara en del av och en av dessa är Torsdagsmordklubben som brukar samlas och titta på gamla olösta brott och se efter om de kan hitta något nytt som hjälper till att lösa fallen. När byns ägare hittas död i sitt hem, får klubben plötsligt ett pinfärskt brott att nysta i. Men kan en grupp pensionärer verkligen komma fram till vad som hänt, eller har de några dolda talanger att ta ifrån?

När jag läste den här boken var bland det första jag tänkte: Oj, så brittiskt. Det kändes lite som att ha klivit rätt in i ett avsnitt av Morden i Midsomer fast pensionärsversionen. Ändå blir jag lite småförtjust i alla de här äldre människorna som alla har olika talanger och bakgrundserfarenheter
att bidra med.

Kapitel med allvetande berättarperspektiv blandas med att Joyce skriver dagbok. Hon tycker själv att hon har minst att bidra med, och det kanske Osman också tycker eftersom han låter den söta lilla mormorsfiguren ta plats genom att berätta saker hon varit med om under utredningen.

Persongalleriet är stort och man får lära känna de olika karaktärerna som är del av torsdagsmordklubben men också de två poliserna som har hand om utredningen. Eftersom det är första delen i en serie blir det lite mycket information om personerna ibland och startsträckan är lite lång, men det här är också Richard Osmans debutroman. Jag tycker att grundidén är lysande och vill verkligen följa de här karaktärerna vidare i flera fall, där det förhoppningsvis blir lite färre karaktärer att hålla reda på. Ibland känns det som att Osman inte har dödat sina älsklingar utan låtit karaktärer som kanske inte behövts i slutändan stanna kvar.

Ing-Britt Björklunds översättning är bra och även om det är en gedigen bok på lite drygt 400 sidor tycker jag att läsningen flyter på och det känns inte alls som att det är så långt när handlingen väl drar igång. Jag kan tänka mig att kommande delar i serien kommer ha kortare startsträcka och bli mer handlingsorienterad istället för att behöva fokusera på presentation av karaktärerna.

Nu tillhör jag en av dem som är ganska förtjust i Richard Osman som tv-personlighet och såg verkligen fram emot att läsa hans debutroman. Kanske det inte blev en riktig fullträff men jag tror att bara han får fortsätta skriva på den här serien så kommer han också att komma in i det mer och det kommer att bli bättre och bättre, för det här bådar gott.
Torsdagsmordklubbens historia och människor utspelar sig och finns inom ramen för ett "gated community" i södra England. Här finns ett typ av äldreboende som inte finns (?) i Sverige även om begreppet 55+ boende ligger närmast till. Ett gäng på fyra 70 ++ are som kallar sig Torsdagsmordklubben - man tar sig an olösta/äldre/tänkta (?)mord. Snart nog inträffar flera mord i nutid med anknytning till deras bostadsområde.

Berättelsen är varm, underfundig och lyfter på äldres förmåga att analysera, styra och få människor att berätta för dem. Snart nog tar de kommandot och tar över rollen som de verkliga utredarna. Polisens förmåga blir reducerad till landsortsnivå medan torsdagsmordklubben firar framgångar. Kanske grumlas fokuset lite när ansatsen att lyfta de äldres briljans samtidigt som att äldre själva kan välja när de vill somna till den eviga vilan.

Språket är underfundigt och mångtydigt. Man ler igenkännande åt referenser som vi även kan känna igen i vår svenska kontext. En annorlunda berättelse, en mix av deckare/feelgood/samhällsskildring.......
Nånstans såg jag den, nån gång blev jag nyfiken på den. I mitten av juni 2021 köpte jag Richard Osmans bok Torsdagsmordklubben. Boken kom ut på originalspråk (brittisk engelska) 2020 och blev enligt en flik av skyddsomslaget en enorm succé i Storbritannien. Jag gillar ju det mesta som är brittiskt så det var ingen uppoffring att köpa denna. Tur för mig att den översattes så snabbt och släpptes här i Sverige våren 2021.

Handlingen kretsar kring fyra gamlingar som bor på ett äldreboende av lite högre klass. Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim träffas varje torsdag kväll. Då diskuterar de olösta brott och dricker en del gin eller så. En dag sker ett mord i deras närhet. Mordoffret har de på sätt och vis kopplingar till. Därför bestämmer de sig för att lösa fallet. Med sina olika erfarenheter och kompetenser blir de en kvartett att räkna med.

Det här är nåt av en modern Agatha Christie-mysdeckare där huvudpersonerna är äldre, ofta människor en inte räknar med ska kunna tillföra nåt i det moderna samhället. Fel! Här finns den knivskarpa, här finns den som utåt sett är oansenlig men har en fantastisk analytisk förmåga etc. Jag tycker att det är ett härligt gäng och önskar att författaren varit aningen mer vass i sin beskrivning av individerna.

Trots att boken handlar om mord är den varken jätteotäck eller mycket blodig. Rätt trivsam, faktiskt, med en hel del humor och välskriven, typisk brittisk. Upplösningen är oväntad. Jag tycker att den här boken kan vara en god sommarläsning. Den är ganska omfångsrik (över 400 sidor) och detta plus dess lite långsamma tempo gör att den passar bra att läsa när en har gott om tid. Jag tyckte dock att den bitvis var lite för långsam för att passa mig helt och hållet.

Mitt omdöme blir högt.