Jana Rosell

Näckrosdammen är uppföljaren till En ö i havet. Steffi har nu fyllt tretton år och flyttar till Göteborg. Tack vare doktorns givmildhet ges Steffi nu möjlighet att studera vidare, på flickläroverket inne i Göteborg. Hon bor inackorderad hos doktorsfamiljen som hyrde tant Märtas och farbror Everts hus under sommaren.

Steffi ser mycket fram emot det, trots att hon har dåligt samvete gentemot Nelli som bor kvar på ön. Men att studera är någonting som Steffi verkligen vill, hon satsar på att bli doktor precis som sin pappa. Livet hos doktorsfamiljen och läroverket visar sig dock bli jobbigt för Steffi. Doktorinnan är stroppig och några av lärarna i läroverket är nazister. Steffi utsätts för än den ena orättvisan, än den andra, och det är både upprörande och sorgligt att läsa om. Men hon får också en bra väninna i klasskamraten Maj, som alltid står upp för henne.

Doktorinnan har alldeles för höga tankar om sig själv. Hon tycker att hon är så snäll som har ordnat med Steffis skolgång, men hon förstår inte alls Steffis situation. Till exempel säger hon som en förklaring till varför familjen inte kan resa till utlandet under semestern att ”kriget drabbar oss alla på olika sätt”.

Sven är tonårssonen i doktorsfamiljen, och Steffis första kärlek. Sven är en karaktär som jag tycker är mjäkig och mesig. Han delar inte föräldrarnas politiska åsikter, och när han samtalar med Steffi berättar han vad han tycker. Men det är inget han vågar ta upp när föräldrarna är närvarande.

Den här boken är så träffande, den beskriver så väl de maktstrukturer som fanns under 1940-talet (och som till stor del fortfarande finns).

Uppföljaren till De kommer ändå inte tro mig. Elsa har nu äntligen samlat mod till sig och berättat om och anmält våldtäkten som hon blev utsatt för på en fest. Hennes ätstörning har nått sin kulmen och Elsa kan inte längre dölja den. Det blir uppenbart för alla vad hon har för problem.

En mycket trovärdig berättelse om tonårslivet med tillhörande känslor, skam, skuld, kärlek, vänner och konflikter.

Mitt år av längtan utspelas under 1990-talet i Ryssland. Huvudpersonen heter, liksom författaren gör, Dasha. Dasha är tolv år gammal när hennes mamma bestämmer sig för att åka till USA och bo och plugga där under ett års tid. Under det året får Dasha bo med sin mormor och hennes man. Dasha längtar mycket efter sin mamma, men samtidigt händer det mycket spännande, roliga och ibland jobbiga saker i hennes liv. Hon är på väg in i tonåren, bråkar med sina kompisar och blir förälskad. Hon pluggar också hårt för att kunna söka in till en annan skola. Lite i bakgrunden av berättelsen pågår Rysslands politiska händelser. Det rapporteras om det på nyheterna, men det är ingenting som direkt påverkar Dasha och hon bryr sig inte så mycket om det. Till viss del påverkar dock dessa politiska händelser och uppror Dasha, särskilt när hennes mormor ger sig ut för att demonstrera.

Att huvudpersonen har samma namn får mig att tro att Mitt år av längtan är en, åtminstone delvis, självbiografisk berättelse. Det framkommer dock inte något om det.

Boken är berikad med många och vackra illustrationer på varje uppslag. Det är en mycket fin och stämningsfull berättelse om en snart tonårig flickas vardagsliv med allt vad det innebär.

Therese Henrikssons bok Kyla, som främst riktar sig till ungdomar, är en katastrofroman med inslag av kärlek och relationer. Relationen mellan tre syskon både prövas, utvecklas och fördjupas när de lämnas ensamma i en katastrofsituation. Föräldrarna är på semester i Thailand när ett långvarigt strömavbrott inträffar. Temperaturen utomhus kryper en bit under -30 grader och temperaturen inomhus sjunker allt snabbare medan paniken hos de tre syskonen växer. Theo, 12 år, Sofia, 16 år och Simon 18 år beslutar sig för att bege sig till sommarstugan där det finns vedspis. De packar med sig förnödenheter som batterier, ficklampor och mat. De bråkar om vem som ska köra bilen – ingen av dem har körkort.

Sofias pojkvän Elias mamma har frusit ihjäl i kylan, och när Elias, som också är kompis med Simon kommer till stugan blir Sofia väldigt glad. Men någonting har hänt i relationen mellan Simon och Elias. Det blir spänt mellan dem och Sofia slits mellan sin kärlek till pojkvännen och sin kärlek till brodern. Men de befinner sig trots allt i en katastrofsituation och måste samarbeta för att kunna överleva.

Med ett enkelt språk driver Therese Henriksson handlingen framåt i snabbt tempo. Berättandet om de praktiska sakerna för att kunna överleva strömavbrottet och den ständigt sjunkande temperaturen varvas med beskrivningar av olika slags relationer och kärlek.

Lina i brytningstid är den femte och avslutande delen i serien om Lina på Bergsmansgården. Lina har under ett tag bott hos sin moster i stan där hon har arbetat i mosterns syateljé.

Lina står inför ett nytt kapitel i sitt liv. Hon hjälper en ensam mor att ta hand om hennes nyfödda barn, hon går med i nykterhetsföreningen och är med och ordnar för nyårsfirandet. Många oroar sig för sekelskiftet som är i antågande, men Lina ser med tillförsikt på framtiden.

Lina funderar också mycket på kärleken. Det finns ett par pojkar som hon är lite intresserad av, men än vet hon inte riktigt vad hon vill.

Lina i brytningstid är en fin och roande berättelse om hur det kunde vara för en bonddotter att växa upp och bli vuxen under sekelskiftestiden. Den är också väldigt intressant att läsa. Boken innehåller rikligt med detaljerade beskrivningar av både miljö och händelser.

Ellinor går i sexan och älskar att klättra. Det gör hennes kompis Leo också. Ellinors bästa kompis Meja gillar inte Leo, men de umgås var för sig så det funkar. Sen börjar Viktor i klassen och då blir allting mycket krångligare. Meja blir genast intresserad av honom. Men Viktor verkar bara ha ögon för Ellinor, och Ellinor hänger med honom, vilket leder till att både Leo och Meja blir svartsjuka.

Det här är en bra och välskriven bok om att bli tonåring, om kompisar, kärlek och ensamhet. Det är en bra mix av skolan, kompisar, kärlek och familjeliv. Jag gillar att få läsa om Ellinors familj, hon har många vuxna som bryr sig om henne. Som hon säger till Leo när han oroar sig för att hans föräldrar ska skilja sig; jag har nu fyra föräldrar istället för två. Det är fint att läsa om Ellinors relationer till föräldrarnas nya partners.

Billies mamma är sjuk och därför behöver Billie bo i familjehem. Billie ser med spänning och äventyrslust fram emot detta. Hon kommer till en familj med två hurtbullar till föräldrar och två barn som beter sig konstigt. Billie märker att det är någonting som familjen döljer för henne, men vad?
Trots detta Billie finner sig snart tillrätta i sitt nya liv och hon får snabbt många nya vänner och nya hobbys.

Kadefors tar sig an ett svårt ämne på ett lättsamt och humoristiskt sätt. Bille är snäll, hjälpsam och gläder sig åt det mesta i tillvaron, en karaktär som har många likheter med Pollyanna och Pippi Långstrump.

Det är särskilt en replik i boken som är spot on och som fick mig att tänka till. Det är när Billies lärare frågar henne hur hon mår och Billie märker att läraren antar att hon mår dåligt på grund av sin familjesituation. Men Billie gör ju inte det, och hon svarar att ”bara för att man bor i familjehem behöver man väl inte gå omkring och må dåligt”. Varför förutsätter vuxna så ofta att barn mår dåligt av vissa saker, när det inte alls behöver vara så?

Coola Billie är tillbaka. I denna bok, uppföljaren till Avgång 9:42 till nya livet, har Billie blivit den populäraste i hela skolan. Hon har så många vänner att hon inte hinner med alla. Hemma har den stora familjehemligheten avslöjats för henne, men nu är det andra konflikter som upptar Billies tankar. Utan att riktigt veta vad det är hon ger sig in i försöker hon hjälpa familjen genom att bjuda in familjens ovänner. Men kanske skulle hon inte ha lagt sig i sådant som hon inte vet så mycket om.

Tea, dottern i familjen, är ensam och utfryst. Billie försöker hjälpa men det är svårt. Alvar, sonen i familjen, är avundsjuk på Billie som är så populär. Billie börjar alltmer känna att hon inte räcker till. När blev allting så komplicerat?

Den här boken har lite mer av allt, fler konflikter, fler vänner, mer kompistrubbel och mer känslor i omlopp än vad den förra boken om Billie har. Sara Kadefors lyckas bra med att behålla den varma, lättsamma och humoristiska tonen i sitt berättande, och trots allt låter hon också Billie behålla sitt positiva mindset.

Alice mamma är marinbiolog och sköldpaddsforskare, och tillsammans reser de till Australien. Medan mamma jobbar badar, solar och dyker Alice. Men hon får också se en sida av verkligheten som hon inte har känt till så väl. Visst har hon hört om klimatkrisen, men det är först nu som hon förstår hur illa det håller på att gå för jordklotet.

Det här är en lättläst och välskriven bok som tar upp ett högaktuellt ämne. Storyn är bra och spännande med ett litet övernaturligt inslag. Tråkigt nog är det lite för mycket moral och pekpinnar i boken, och det övernaturliga inslaget tycker jag inte alls passar in.

I den tredje boken om Billie har hennes fosterföräldrar hamnat i en kris. Stämningen hemma och på familjeutflykterna är konstig och stel och inte ens Petra och Mange verkar vilja vara på de där familjeutflykterna. En dag samlar Petra och Mange barnen till ett familjemöte där de berättar att de ska prova att bo ifrån varandra ett tag. Barnen ska bo kvar, men föräldrarna ska bo växelvis. De ska inte skilja sig, de ska bara prova att bo ifrån varandra. Billie förstår ingenting. Hon vill bara att alla ska vara tillsammans. När fosterfamiljen håller på att splittras tycker socialen att de inte längre är något bra familjehem för Billie. Billie blir förtvivlad, hon vill verkligen inte flytta!

Den här boken är lika bra som de två tidigare böckerna om Billie. Billie är verkligen en fantastisk och älskvärd karaktär. Jag gillar hur Sara Kadefors i de här tre böckerna har beskrivit en familj som, ur en främlings ögon, verkar vara den alldeles perfekta familjen, för att sedan visa på att den inte alls är perfekt utan i själva verket består av mycket konflikter och sorg.