Eva Jonsson

I den här novellsamlingen framträder Tokarczuks säregna stil som aldrig förr. Det är inte hennes absolut bästa verk, men det är en bok som fungerar perfekt som inkörsport till hennes magiska författarskap. Det faktum att det rör sig om korta noveller gör att hon får in betydligt fler udda existenser än det går att trycka in i en roman. Men precis som i romanerna lyckas hon ta upp viktiga frågor om bland annat identitet och verklighet.

Christina Wahldén har skrivit en engagerande bok som hela tiden visar respekt för offret. Boken ger en bra bild av hur en hederskultur fungerar och hur normer kan bryta ner människor. Den tar också upp hur polisutredningarna sköttes och vad som hände under rättegångarna. Som läsare förstår man hur debatten om hedersrelaterat våld blivit så pass infekterad och varför det än idag är så komplicerat att prata om sådana här företeelser.

Det här är en annorlunda bok eftersom den till skillnad mot andra böcker om Palmemordet inte drivs av några hypoteser eller konspirationsteorier. Istället lämnar den stort utrymme åt läsaren att bilda sig en egen uppfattning om hela händelseförloppet, vilket gör den till en av de bättre böckerna om fallet.

Det här kan vara Fredriksons mest lättlästa bok då den glider från ämne till ämne på ett sätt som gör att man som läsare inte tappar fokus en enda sekund. Ibland kommer han in på sidospår som gör det hela något rörigt, men boken är alltigenom intressant och spännande. Fredrikson målar upp en ganska tragikomisk bild av ett folk som verkar föredra välstånd framför rättvisa och frihet, och när man tittar närmare på landets historia så förstår man till viss del varför ryssarna känner så. Boken har ett decennium på nacken, men det gör den bara mer intressant. Författaren är relativt hoppfull när han talar om framtiden för Ryssland, och anser inte att sovjetsystemet hittat sin väg tillbaka till Kreml. Det får mig att tänka att tio år är en ganska lång tid.

Det här är en oerhört intressant bok för alla som är intresserade av mordet på Olof Palme. Oavsett om man tror på Petterssons teorier eller inte så ger han läsaren en fantastisk bild av hur fruktansvärt illa den här utredningen skötts.

Det här är min absoluta favorit bland Astrid Lindgrens verk. Jag har till och med läst om den som vuxen. Bröderna Lejonhjärta är vacker, sorglig, spännande, filosofisk och ibland riktigt otäck. Jag minns hur man som barn kunde diskutera handlingen i boken i timmar, vilket ledde till väldigt intressanta samtal med föräldrar och andra vuxna. Miljöbeskrivningarna är fantastiska och karaktärerna är helt underbara, särskilt Tengil och Katja. Det är dessutom roligt att Lindgren vågar sig på så pass komplexa personskildringar när andra barnboksförfattare hellre beskriver allt och alla i svart och vitt. I den här boken är det inte helt självklart vem som är god och vem som är ond, och nästan alla karaktärer överraskar emellanåt. Det är också intressant hur Lindgren tar sig an frågor om liv och död.

Jag fullkomligt älskar den här annorlunda hillbillyfilmen med allt sitt mörker och alla sina udda existenser. Det är inte många filmer som lyckas vara långsamma och händelserika på en och samma gång, men här får regissören Debra Granik in en riktig fullträff. Vi tas med till en värld fylld av narkotika, gravida tonåringar, kala skogar, arbetslösa människor och gamla bilvrak som tillsammans skapar någonting helt unikt. Man har som filmfantast naturligtvis sett sådana här samhällen förr, men i Winter's Bone känns både miljön och karaktärerna betydligt mer äkta än i andra filmer. Dessutom gör skådespelarna fantastiska insatser, särskilt Lawrence som aldrig varit bättre.

Det är enormt svårt att lägga ifrån sig Vad är queer? då den fullkomligen kryllar av intressanta frågeställningar och infallsvinklar. Oavsett om man håller med Ambjörnsson eller inte så kommer man nästan garanterat se världen på ett nytt sätt efter att ha läst den här boken. Verkets styrka ligger framför allt i att författaren lyckas visa hur juridiska rättigheter inte alltid innebär att en stigmatiserad grupp känner sig insläppt i gemenskapen.

Det här är knappast Grishams bästa bok, men den är ändå läsvärd då den är riktigt spännande på sina håll. Författaren lyckas skildra det amerikanska systemet med en svart humor som verkligen belyser bristerna. Rooster Bar är en underhållande berättelse om skalbolag, skumma låneinstitut och advokater som arbetar utan vare sig licens eller juristexamen. Som läsare önskar man dock att personskildringarna varit något starkare och att några av bokens sidospår givits mer tid.

Till skillnad från den första delen i Neapelkvartetten så lyckas den andra delen ta läsaren i ett järngrepp från första stund. Tempot är högre än i den första boken och personporträtten är ännu mer genomarbetade. Dessutom känner man som läsare alla karaktärer och boken upplevs således inte lika rörig som den första romanen. Skildringen av kvinnornas vänskap pendlar mellan ljus och mörker och man sitter hela tiden och väntar på att nästa katastrof ska komma.