Vilda Rosenblad

Mitt betyg baserar jag på hur viktigt det är att denna bok läses för att få en bild av den politiska aktivism som Cissi Wallin ägnar sig åt. Cissi är ett offer som blivit förövare efter att rättssamhället inte lyckats ge henne upprättelse för det brott som begicks mot henne. Kanske behöver vi se efter hur vi utreder och bedömer våldtäktsfall. Det finns många andra brott där ord står mot ord och endast offer och förövare är vittnen till det som händer där statistiken ser betydligt bättre ut.

Fin och välskriven med ett opretentiöst och engagerande språk. Och så är den ju viktig, så klart.

Det är tidigt 1900-tal. Sextonåriga Lisa träffar jämngamla Lilly på en hemlig dans och det är kärlek vid första ögonkastet. Men kärlek två kvinnor emellan var naturligtvis inte enkelt 1911, och framförallt var det olagligt och straffbart med döden. Lisas mamma är snäll, hennes pappa sträng och hennes syster som flyttat till Småland för att ta tjänst som piga är orolig. Lisa och Lilly finner sin tillflykt hos konstnären Eugèn Jansson.

Lisa och Lilly fanns i verkligheten, de står som staty på Mosebacke torg och fallet om de två dränkta flickorna är väl dokumenterat om än missförstått. Till exempel har det teoretiserats om att båda flickorna var gravida och valde att ta livet av sig tillsammans, författaren tyckte att förklaringen inte verkade stämma och hade länge funderat på att skriva om dem.

Berättelsens verklighetsförankring gör att man i sidorna träffar på existerande karaktärer som konstnären Eugèn Jansson och aktivisten Hinke Bergegren. Men livet som ledde upp till deras fruktansvärda öde har Lodalen skickligt fiktionaliserat. Språket ger en närhet till berättelsen som gör den än mer berörande och man ska nog inte vara förvånad om man gråter en skvätt eller två. Eller kanske en flod. Själv grät jag redan på första sidan.

Lisa och Lilly är första delen i en romansvit Mian Lodalen planerar att skriva om homosexuellas livsvillkor helt baserad på historiska fall och jag ser mycket fram emot de andra två. Kanske har Sverige fått en egen Sarah Waters?

Klassisk "låtsas-kärlek-som-blir-riktig-historia", gullig och underhållande med lite väl många referenser till Stolthet och fördom.

Verity Love, prästdotter med fyra systrar, är trött på att inte accepteras som singel och hittar på en idealpojkvän för att slippa undan. Johnny Trues hjärta tillhör en kvinna han inte kan vara med och även han får ovälkomna förslag om andra kvinnor att dejta. Av en slump stöter Verity och Johnny ihop med varandra och ingår en pakt där de ska vara varandras dejt under sommarens oändliga bröllop, caféöppningar och 40-årskalas.

Annie Darling är ny för mig och jag misstänker att jag skulle få ännu större behållning av boken om jag läst den första. Hon är påhittig (på gränsen till för mycket för trovärdigheten men det känns okej inom genren), och vitsig och berättelsen håller ett snabbt tempo. Roligast har jag i dialogerna och i mötet med Veritys familj och jag kan se framför mig hur boken skulle kunna göras till en dråplig brittisk romantisk komedi.

"Det var just då jag sa till Ingrid att jag nog aldrig varit så lycklig. Men det var i den timmen som vår älskade dotter Linda förblödde i en annan del av världen."

För fyra år sedan dog Lasse Bergs dotter Linda i en svårbegriplig olycka, en så fruktansvärd händelse att läsaren plötsligt utvecklar en tidigare obefintlig rädsla för stora krukor. I sin bok beskriver han sorgen och saknaden, den ödmjuka inställningen till att inte döma andra för hur de reagerar och agerar. Inte ogilla de som byter trottoar för att slippa prata, inte förakta de som kommer med floskler och försöker ge tröst på "fel" sätt.

Själv har han ingen lust att skriva, att vara med andra än dotterns vänner, att göra någonting alls utom att följa det amerikanska valet och förfasas över Donald Trump. Hans livslinor den första tilden är frun och amerikansk politik. Efter de omedelbara reaktionerna, efter ett år, ett och ett halvt, två, kommer grubblandet, funderingarna. Hur finner man mening i döden av en älskad dotter? Det får man inte. Man lär sig av den hon var när hon levde. Genom den genomgoda Lindas ögon undersöker Berg rasism, främlingsfientlighet och motsäger de som påstår att människan är självisk och naturligt rädd för det okända.

Klimat, antirasism och beskrivning av en sorg som känns i ryggmärgen."Ändå inte försvunnen" är en fantastisk liten bok och jag blir starkt berörd av sorgen, samtidigt som jag gärna hade lärt känna Linda, född endast ett år efter mig.

3,5 av 5

"Den sista sommaren" är en historiskt intressant bok. När den publicerades 1973 sålde väl upplagan slut på en enda sommar. Den blev lite av en kultbok och läsare fick leta efter exemplar på antikvariat, ända fram till 2010 då den till slut gavs ut i en ny upplaga. Men än igen, endast en upplaga och när denna var slut försvann den igen. Det är nu tredje gången den ges ut, nästan ett decennium senare.

"Om hon [Rom]älskas ger hon er vad ni begär av henne (...) Och för er ska finnas sommarkvällar genomborrade av ljus, vibrerande vårmorgnar, servetterna på kaféerna som fladdrar i vinden likt flickors kjolar, bitande vintrar och ändlösa höstar när staden tycks er värnlös och sjuk, utmattad, full av fallna löv på vilka era steg inte ger några ljud ifrån sig."

Det vackra språket fick mig på fall. Gianfranco Calligarchi beskriver Rom som ett levande väsen och målar fram karaktärer med distinkta personligheter. Den påminner ofta om en bra sextio- eller sjuttiotalsfilm och ofta ser jag scenerna framför mig spelade av Mia Farrow, eller Audrey Hepburn. Kanske är det också den sistnämnda jag tänker på när huvudpersonen Leo träffar den vackra, sköra Arianna.

Till en början tycker jag väldigt mycket om Calligarichs Arianna och Leos och hennes första kväll tillsammans är otroligt stämningsfull. Men den älskade kvinnan känns samtidigt som en tidig "Manic pixie dreamgirl", en tjej olik alla andra och dessutom ytterst svårbegriplig. Arianna är skör och nyckfull och vill inte höra talas om kärlek, men är det då inte vad hon egentligen upplever för Leo? Och hur besvarar Leo hennes oberäkneliga beteende? Jag vet inte om jag begriper deras historia mer än de gör det själva.

Det råder inga tvivel om att författaren, och så klart översättaren Ida Andersen, är skicklig. Bland annat beskriver han huvudkaraktärens avsked från fadern på ett rörande sätt och det finns gott om karaktärer (mestadels män) som vinner läsarens sympatier. Tidningsägaren Giovanni Rubino av Sant'Elia, till exempel och den alkoliserade vännen Graziano. Och den något obegripliga kärlekshistorien till trots bjuder boken på en behaglig läsupplevelse.

Den avslutande romanen i Anna Fredrikssons i Pensionat Pomona-trilogin bjuder på allt vi tyckt om i de två första delarna: österlensk romantik, flergenerationsdramatik med lite egenföretagarpepp som dekoration.

Trilogin handlar om dotter Josefin, mamma Sally, mormor Vanja och den komplicerade relation de har efter de svek de utsatt varandra för. Josefin bedriver självhushåll tillsammans med sin älskade Harald med hjälp av svärföräldrarna samt ett äldre grannpar. Sally flyttar också till Kivik när hon får ärva sin föredetta svågers hus och Vanja lämnar Köpenhamn, hyr in sig på en gård och blir äkta österlenkonstnär.

I den avslutande delen sliter mor och dotter med varsin verksamhet och blir utsatta av ortsbor med för mycket makt. Mormor Vanja blir återupptäkt som viktig radikalfeministisk konstnär i Danmark, ställer på nytt ut i Köpenhamn och tvingas ta itu med ett förflutet som spökar.

Jag tyckte väldigt mycket om hela serien, inte minst för att jag delar Josefins ambitioner, bor på Österlen och har drivit café just i Kivik. Att bli serverad så mycket igenkänning är halva nöjet för mig. Den andra halvan ligger i att nysta i de komplexa mor-dotter-förhållandena Fredriksson mejslat fram. Visst har kvinnorna både drömjobb/ drömverksamheter, kälekstrubbel OCH befinner sig i en romantisk omgivning på Österlen, men fokus är alltid på relationerna dem emellan. Anna Fredrikssons trilogi klarar Bechddel-testet big time!

Oj vilken oväntat tankeväckande bok. På många sätt bra, men inte endast bra.

Jag har undvikit Jonathan Franzen sedan hans pompösa uttalande om Orpah Winfrey och hennes bokklubb, helt ovetande om att mina känslor inför honom är så gängse att termen "Franzenfreude" myntats för att benämna ogillandet av honom samt att han och Oprah försonats för hela nio år sedan. Tur. För jag gillade "The Corrections" skarpt när jag läste den och gladde mig att få läsa något annat av stackars mobbade Franzen (som dock inte verkar ångra någonting).

"Här slutar världens ände" är en samling essäer, de flesta om miljö och klimat, mestadels i förhållande till fåglar (Franzen är en hängiven globetrotter och fågelskådare) men inte uteslutande. De jag uppskattade allra mest var de som lärde mig något nytt. Franzen är av uppfattningen att klimatförändringarna är oundvikliga och att det finns betydligt mer akuta hot mot just fåglar. Människan som direkt hot, till exempel. Länder med en tradition av att jaga som plötsligt fått tillgång till kalasjnikovs eller andra alltför effektiva vapen. I Albanien, Egypten, Jamaica... på så många ställen sker en lustjakt på flyttfåglar, "inte deras fåglar", av stora mängder skjutlystna män. Dessa fåglar skyddas och vårdas i sina ursprungsländer för att sedan skjutas ner i massor, ibland för endast en munfull kött, ibland bara för nöjet att få skjuta.

Mellan essäerna om fåglar finns bland annat en om Edith Whartons medmänsklighet (eller brist på sådan) och en dödsannons om en gammal vän. Dessa var mindre intressanta än de om fåglarna. Det finns även en essä jag intresserat läste som tog slut för snabbt.

In short: "Här slutar världens ände" är läsvärd men ganska ojämn och man får hoppa över det man inte bryr sig om om man vill!

3,5/4
Romanen "När allt är över" är baserad på författaren Clare Mackintoshs egna erfarenheter av att tvingas att göra ett val ingen förälder någonsin borde behöva göra. 2006 födde hon tvillingar 12 veckor för tidigt och efter ett tag stod det klart att en av hennes söner antagligen aldrig skulle få ett fullvärdigt liv. Sjukhuset behövde veta om de skulle rädda det lilla av honom som fanns att rädda eller låta honom dö.

"När allt är över" handlar om vad som händer när en mor och en far, i boken heter de Pip och Max, ställs inför detta omöjliga val och inte kommer fram till samma slutsats. Efter halva boken får vi följa paret, och deras läkare, både när deras son tillåts att dö och när han får behandling och lever vidare ett tag till.

När jag läste boken hade jag ingen aning om att författaren genomgått samma, fruktansvärda situation som de karaktärer hon skriver om, jag trodde bara att hon gjort väldigt noggrann research. För det märks att hon vet vad hon snackar om, både på det tekniska planet med sjukhustermer och rutiner men framförallt på ett känslomässigt plan. Pip och Max är båda lätta att tycka om, känna med och förstå. Det är också under första delen av boken jag berörs allra mest och har gråten i halsen nästan konstant.

Så fort ödena delas och man får följa å ena sidan Pip i det öde hon valt, å andra sidan Max som valt det andra alternativet slussas jag in i en annan känslomässig kanal. Andra delen av boken spelar mindre på pathos och mer på nyfikenhet. Där undersöker hon vad som händer med den förälder som fått sin vilja igenom och den förälder som tvingas leva med ett beslut de försökt kämpa emot. Håller kärleken hela vägen?

Hade boken fortsatt på samma spår som första halvan hade den nog varit en fullpoängare. Jag tycker fortfarande mycket om den, och kanske behövde författaren skriva som hon gjorde för sin egen skull, för att få ett avslut och försonas med sitt beslut. Men fokus vändes från pojken till föräldrarna efter hans död tog tyvärr lite udden av min upplevelse. Därmed inte sagt att det aldrig ryckte till i tårkanalerna även i andra delen :-)

Jessica Frej, som gjort sig känd som TV-kock och kokboksförfattare med inriktning på det enkla. "Hur lätt som helst" heter hennes kokböcker, och denna är alltså vegetarisk. Naturligtvis kan man göra det mesta veganskt också, det är bara att byta ut!

Jag har faktiskt redan lagat flera saker ur kokboken. Många recept passar oss alldeles utmärkt eftersom de är just sabba och innehåller få ingredienser. Perfekt för stressade somamrlovsföräldrar (sommarlov är för föräldrar alltså motsvarigheten till att arbeta dubbelt inför ett stort event eller en kongress för såna som planerar sånt). Vi har provat sommargrytan på egna potatisar. morotssoppa med salvia och tofutacos. Ganska snart kommer Picklespizza stå på menyn också, jordnötssopa och Gotlandssallad. Alla veganifrierade då...

Jessicas vegomiddagar är en perfekt liten bok för folk som inte är vana vid att laga vegetariskt och som känner att det är komplicerat, eller svårt att få till.

Denna koloss till novellsamling låg på mitt nattduksbord under semesterveckan och fick ligga kvar även efter att vi kom hem, om än på ett annat nattduksbord. Jag hade tänkt läsa en berättelse varje kväll men det blev liksom inte av. Kvällen kom, barnen somnade, vi la oss i sängen och tog upp våra böcker... men oftast blev det inte "Folktro" utan den andra bok jag just då höll på att läsa. Undrar varför?

Nej, detta är inte en diskret diss av boken, ett avfärdande med ord som "inte riktigt i min smak". Jag läste inte boken på kvällen för att jag föredrog att läsa den dagtid. Klarade inte riktigt av den kompakta tystnaden som la sig över min mammas egenbyggda, knasiga, lilla stuga efter att ha läst om barnamord och blodtörstiga husdjur.

"Folktro" innehåller 31 noveller, skrivna av 30 författare på titelns tema. Mest nordisk mytologi, men inte endast. Exempelvis får vi läsa en novell om mitt favoritväsen (antagligen sedan ett gammalt Arkiv X-avsnitt som jag skulle tycka var hemskt dåligt om jag såg idag) Golem. En annan utländsk besökare är Kikimora, ett kvinnligt väsen som bosätter sig i hus efter dödfödda barn, eller barn som blivit bortbytta och skapar problem för värdfamiljen.

Oftast fäster man sig lättare vid de längre novellerna, men inte alltid. Och ibland har man dessutom bara tid med en tiosiding. Särskilt när man är på semester med barn. Därför är formatet perfekt.

Jag rekommenderar den här samlingen för alla som behöver lite skräck i livet, men inte vågar lägga en hel roman bredvid sängen, utan vill ha lite läskig sidoläsning.