Lisa och Lilly
Bok av Mian Lodalen
Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare, i september 1911, hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. Mot en fond av den dynamiska tiden kring förra sekelskiftet, i ett Stockholm som då mer än något annat var kvinnornas, ungdomarnas och arbetarnas stad, följer vi Lisa och Lilly under deras omtumlande sista år i livet.
I denna kärleksroman, baserad på verkliga personer och omfattande research, ger Mian Lodalen upprättelse åt de två unga arbetarkvinnornas magnetiska och förbjudna förälskelse.
Fin och välskriven med ett opretentiöst och engagerande språk. Och så är den ju viktig, så klart.
Det är tidigt 1900-tal. Sextonåriga Lisa träffar jämngamla Lilly på en hemlig dans och det är kärlek vid första ögonkastet. Men kärlek två kvinnor emellan var naturligtvis inte enkelt 1911, och framförallt var det olagligt och straffbart med döden. Lisas mamma är snäll, hennes pappa sträng och hennes syster som flyttat till Småland för att ta tjänst som piga är orolig. Lisa och Lilly finner sin tillflykt hos konstnären Eugèn Jansson.
Lisa och Lilly fanns i verkligheten, de står som staty på Mosebacke torg och fallet om de två dränkta flickorna är väl dokumenterat om än missförstått. Till exempel har det teoretiserats om att båda flickorna var gravida och valde att ta livet av sig tillsammans, författaren tyckte att förklaringen inte verkade stämma och hade länge funderat på att skriva om dem.
Berättelsens verklighetsförankring gör att man i sidorna träffar på existerande karaktärer som konstnären Eugèn Jansson och aktivisten Hinke Bergegren. Men livet som ledde upp till deras fruktansvärda öde har Lodalen skickligt fiktionaliserat. Språket ger en närhet till berättelsen som gör den än mer berörande och man ska nog inte vara förvånad om man gråter en skvätt eller två. Eller kanske en flod. Själv grät jag redan på första sidan.
Lisa och Lilly är första delen i en romansvit Mian Lodalen planerar att skriva om homosexuellas livsvillkor helt baserad på historiska fall och jag ser mycket fram emot de andra två. Kanske har Sverige fått en egen Sarah Waters?
Det är tidigt 1900-tal. Sextonåriga Lisa träffar jämngamla Lilly på en hemlig dans och det är kärlek vid första ögonkastet. Men kärlek två kvinnor emellan var naturligtvis inte enkelt 1911, och framförallt var det olagligt och straffbart med döden. Lisas mamma är snäll, hennes pappa sträng och hennes syster som flyttat till Småland för att ta tjänst som piga är orolig. Lisa och Lilly finner sin tillflykt hos konstnären Eugèn Jansson.
Lisa och Lilly fanns i verkligheten, de står som staty på Mosebacke torg och fallet om de två dränkta flickorna är väl dokumenterat om än missförstått. Till exempel har det teoretiserats om att båda flickorna var gravida och valde att ta livet av sig tillsammans, författaren tyckte att förklaringen inte verkade stämma och hade länge funderat på att skriva om dem.
Berättelsens verklighetsförankring gör att man i sidorna träffar på existerande karaktärer som konstnären Eugèn Jansson och aktivisten Hinke Bergegren. Men livet som ledde upp till deras fruktansvärda öde har Lodalen skickligt fiktionaliserat. Språket ger en närhet till berättelsen som gör den än mer berörande och man ska nog inte vara förvånad om man gråter en skvätt eller två. Eller kanske en flod. Själv grät jag redan på första sidan.
Lisa och Lilly är första delen i en romansvit Mian Lodalen planerar att skriva om homosexuellas livsvillkor helt baserad på historiska fall och jag ser mycket fram emot de andra två. Kanske har Sverige fått en egen Sarah Waters?