Annette Stolt

Nyhetsinslagen om krigen i Syrien och Irak har varit oändliga och till slut ser man de inte längre. Flyktingarna som vill in i vårt land tar aldrig slut, hur många kan vi ta in? Människor som bara blir siffror. Men när man läser Nadia Murads egna berättelse om hur det var att vara yazirer i kriget då blir siffrorna människor igen. För att använda hennes egna ord är det ”en uppriktig och saklig berättelse”.

På ett väldigt detaljerat sätt skildras hennes liv i Kocho före, under och efter fångenskapen hos IS. Det är många detaljer om miljön, hur det såg ut och hur människorna var. Tack och lovär de hemska övergreppen och våldtäkterna hon och alla andra kvinnor utsattes för av IS bara omnämnda, utan detaljer. Det är en omskakande berättelse som inte lämnar någon oberörd. I slutet har en önskan, att hon ska vara den sista flickan i världen med en berättelse som hennes. Tyvärr är det en önskan som inte slagit in. Runt om i världen utsätts kvinnor för det här hela tiden i krig (och utanför krig). Världen får inte blunda för det. Vi får inte blunda för det.

Kan någon som läst boken säga att vi tar in för många flyktingar om det innebär att vi stänger dörren för en av dessa kvinnor?

En väldigt viktig bok att läsa och som borde vara obligatorisk i skolan.